När Vildhjarta spelar är det endast headbanging i nivå med golvet som gäller. Det är i alla fall standarden som sätts på Black Stage inför en svettig församling som gör sitt bästa för att hänga med i de rytmiskt utmanande låtarna. Det går i ett rasande tempo med abrupta och oförutsägbara break och rytmiseringar. Kombinerat med epilepsiframkallande, blinkande ljus och hög temperatur gör detta spelningen till en något surrealistisk upplevelse. Publiken börjar ofta applådera vid helt fel tillfällen och bangar huvudet i fel takt, vilket visar på bandets excentriska sida som jag tycker är hela grejen.
En av de två sångarna säger i en paus mellan låtarna att de kan väl ta och spela några fler poplåtar, då. Mellansnacket består mest av utdragna ”jaha”, nonsensljud eller cyniska kommentarer. Det är lite för stor kontrast mellan den aggressiva musiken och dessa intetsägande uttalanden och jag slutar lyssna. Bäst är det när musiken får tala för sig själv och flera stunder är det faktiskt avskyvärt bra. Publiken blir som galna när bandet drar igång låten Dagger och trummorna i introt på Traces är grymt bra. Jag stör mig dock ändå lite på osäkerheten som letar sig igenom i vissa av de få rensångspartierna. Jag hade hellre hört mer av growlsången som fungerar grymt bra.
Vildhjarta har funnits sedan 2005, men inte släppt material förrän för två år sedan, och jag hade inte hört talas om dem förrän jag snubblade in på en festivalspelning för något år sedan. Jag gillar verkligen bandets experimentella kvaliteter och att det så snabbt kan växla från fullt ös till lågmäld dissonans
Betyg: 7/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave
Bilderna från spelningen finner du HÄR.