26/9 – 2017
Arrangör: Triffid And Danger
The Crimson Idol är inte bara min favoritskiva med W.A.S.P. Det är en utav världens bästa album, enligt min åsikt. Så när bandet nu ska framföra skivan i sin helhet så är jag förstås lagom peppad.
Greppet prövades redan för tio år sedan, när albumet fyllde moppe. Således fyller det 25 i år. En ny film har spelats in till denna turné, som visas på tre gigantiska skärmar som tar upp större delen av scenen. Bandet står på en knappt upplyst scen. Filmen ska helt klart stå i fokus, bandet står för det levande soundtracket. Drömmen börjar som en mardröm. Både The Titanic Overture och The Invicible Boy låter svaga. Som om de saknar kraft.
Men i tredje låten, Arena of Pleasure, och efterföljande Chainsaw Charlie (Murders in the New Morgue), två låtar som vädras mer frekvent, så hittar bandet rätt. Plötsligt låter det (nästan) lika mäktigt som under studioversionerna och bandet gör definitivt detta klassiska album rättvisa. Blackie Lawless, vars röst varit en av farhågorna innan spelningen, gör en fantastisk sånginsats. Även om han tappar en aning mot slutet.
Även om nytillskottet på trumpallen, Aquilles Priester, får kämpa sig igenom flera av låtarnas något invecklade trumarrangemang så fångar W.A.S.P. albumets alla viktigaste egenskaper på ett hedervärt sätt. Doug Blair visar gång på gång att han är en gitarrist som kan leverera. Även om det är trist att bandet inte tar mer plats på scen, så blir det stundtals gripande när skivans handling utspelas på nämnda skärmar. The Idol (världens bästa ballad?) och skivans sista spår, The Great Misconceptions of Me, har nog aldrig känts mäktigare.
Det avslutande setet, som går under parollen Greatest Hits, når inte samma höjder. Att trista The Wo-covern The Real Me petar någon av gruppens egna klassiker är ju ren skandal. Golgotha är inte lika bra som Heavens Hung In Black, som vädrades kvällen innan i Göteborg. Men Wild Child och I Wanna Be Somebody är ju två bra exempel på odödliga låtar.
Betyg: 8 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby