10/8 – 2014
När fotograferna har regnponcho på sig i fotodiket trots att det inte finns någon tendens till skyfall, vet man att det är en spelning med Watain som står på schemat. Denna försiktighetsåtgärd kanske beror på den chockerade bild som spridits som en löpeld i sensationell media efter bandets blodbad till spelning i Brooklyn, NYC, tidigare i sommar – eller så vet man bara att black metal och renlighet inte direkt är konnotativt. Scendekoren för nattens ritual verkar dessutom rätt livsfarlig i sig, med spetsiga järnkors såväl som brinnande treuddar och linor spända över scenen vars eld inte dör ut förrän vid spelningens slut. Det är med andra ord en helt perfekt skådeplats för bandets skoningslösa tongångar. Mitt i låten Malfeitor skriker Erik Danielsson att ”nu jävlar går det åt helvete”, vilket inte kan betyda annat än att nu, nu blir det bra.
De spelar en del låtar från femte och senaste albumet i ordningen, The Wild Hunt, och bland annat Outlaw sammanfogar en mystisk, rituell känslan med våldsamt snabba partier. Danielsson rör sig som besatt runt på scenen, och är oftast helt underbart hänsynslös och vrålande. Han har dock även en mer samlad och ceremoniell framtoning som blir särskilt tydlig i det långsammare titelspåret på senaste albumet, där han även sjunger vissa delar helt rent. Det är förrädiskt vackert och samtidigt skakande brutalt.
När åskådarna lämnar området för sista gången den här festivalen är många blodbestänkta och lyriska. Ett fint regn har dessutom börjat falla, och jag kan inte tänka mig ett bättre avslut på 2014 års upplaga av Getaway Rock Festival. Watain är så här bra eftersom de leds av en perfektionism som inte bara rör det musikaliska. Jag kan inte tänka mig att de någonsin skulle göra en halvdan spelning och inte ge allt de har. Det är bara så bra att man kan dö.
Betyg: 9/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave (som inte fegade med regnponcho)
