31/5 – 2014
De gälla skriken från åkattraktionerna på Gröna Lund förbyts omedelbart i ett unisont, växande vrål när kvällens band på Stora Scen presenteras. Meshuggah firar 25 år sedan debuten med dunder och brak av ett slag som aldrig tidigare skådats på Stockholms enda tivoliscen. En jubileumskonsert med låtar från alla bandets skivor under karriären har utlovats, och det är upplagt för en tung kväll – om än en sockervadd- och popcornsdoftande sådan.
Future Breed Machine får inleda bandets demonstration av hur extrem progmetal låter när den är som bäst, och de som kan headbanga med i de komplexa rytmerna gör sitt bästa. Det är en lite mindre skara hårdrockare än vad jag förväntat mig som ikväll invaderat Grönan och dess typiska befolkning av barnfamiljer och andra åkglada. För de som är på plats är det som händer på scen dock en fröjd för både öra och öga. Det låter helt ofattbart perfekt trots låtarnas invecklade uppbyggnad – från spejsade solon på de två åttasträngade gitarrerna till Tomas Haakes alltid så briljant karaktäristiskt ljudande trumspel. Helheten görs komplett av den visuella aspekten som lyfts med back- och sidedrops i H.R. Giger-inspirerad biomekanisk stil och en helt sjukt snygg ljussättning som tar hänsyn till varje förändring i musiken. Det absolut enda som är mesigt är ljudvolymen.
Frontman Jens Kidman använder hela kroppen, inklusive det berömda ”meshuggahfacet”, i vartenda ljud han utstöter. Förutom mäktigt growl har han som sin uppgift att dirigera och elda på publiken, och han gör det med djävulshornen i högsta hugg. Dick Lövgrens tunga bastoner är i perfekt samklang med baskaggarna, och Fredrik Thordendal och Mårten Hagström får sina gitarrer att sjunga melodier så vackert märkliga och skrämmande att gastarna i parkens spökhus ger upp och går hem.
Bandet spelar minst en låt från vart och ett av sina sju studioalbum, och det blir en suveränt balanserad blandning. Jens säger att de har varit lite nervösa inför den tuffa uppgiften att skrapa ihop gamla låtar, vilket är förståeligt om man tänker på den stora utveckling bandet gjort genom åren. De äldre låtarna, som Cadaverous Mastication och Greed, låter dock helt fantastiska i den höga kvalitet som bandet numera ständigt håller. I ny tappning ger de ett inslag av grymt sväng som kompletterar det sylvassa nyare materialet.
De avslutar med tre låtar på raken från Catch Thirtythree-plattan, och det finns inte mycket mer att säga än att Meshuggah, som vanligt, levererar på ett ofattbart, närmast övermänskligt sätt. Det är dryga 90 minuter av brutal genialitet, och jag kan bara hoppas att Jens har rätt när han säger att de kommer tillbaka igen om 25 år.
Betyg: 9/10
Låtlista:
1. Future Breed Machine
2. obZen
3. The Hurt That Finds You First
4. Do Not Look Down
5. Cadaverous Mastication
6. Greed
7. Gods Of Rapture
8. Neurotica
9. New Millennium Cyanide Christ
10. Break Those Bones Whose Sinews Gave It Motion
11. Bleed
12. Demiurge
13. Straws Pulled At Random
14. Mind’s Mirrors
15. In Death – Is Life
16. In Death – Is Death
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Tottie
