Graveyard_AccessRock_Madman_Malmöfestivalen_10

18/8 – 2014

Göteborgsbandet inleder i ett lågmält tonläge i form av Blue Soul, och det är tydligt att Graveyards spelning på Malmöfestivalen kommer att handla om kontrast och dynamik. Precis när jag börjar tycka att det är en för svag inledning drar de igång Seven Seven och den råa rockordningen är återställd. Bandet är känt för att klara av både högt och lågt, och röjiga upptempolåtar som Endless Night och Goliath balanseras ikväll knivskarpt mot finstämda Slow Motion Countdown och Uncomfortably Numb. Det funkar helt ofattbart bra live också. Samtliga medlemmar har en grym närvaro som sällan uttrycks med ett särskilt extrovert kroppsspråk, men som alltid är märkbar i passionerat spel. Joakim Nilsson dansar dock runt med sin stora halvakustiska Gibsongitarr och ser, genom att välta saker, till att crewet får jobba. Hans raspiga och samtidigt ljusa röst är knäppt bra och det gör inte jättemycket att han stundtals låter något ansträngd.

Graveyard blir bara bättre ju längre kvällen lider, och vad vi ännu inte vet är att den kommer att få en grandios avslutning. The Siren framkallar omgående rysningar hos mig och de beror garanterat inte på den kalla vinden. Inför sista låten vill Joakim Nilsson välkomna rockens dignitet nummer ett upp på scen och det är självklart Nicke Andersson som åsyftas. Förvåningen och lyckan i publiken är stor när han hänger på sig en gitarr och river av Hellacopters-dängan (Gotta Get Some Action) Now!. Jag är i regel mer skeptisk än positiv till liveframföranden av nerlagda bands låtar, men eftersom Imperial State Electric bara spelar eget material (till skillnad från många andra svenska artister som i evighet verkar spela gamla låtar i nya konstellationer och soloprojekt), och denna version dessutom får smak av kyrkogårdsjord, kan jag inte låta bli att tycka att det är ett coolt ögonblick.

Nicke avslutar med att presentera liveakten vi just sett som ”Graveyard – Sveriges bästa band!”, och det är inget snack om att de här killarna verkligen är bland de bästa i sin genre. Spelningen i sig har dock inte samma mäktiga atmosfär som när jag senast såg dem på hemmaplan men det är välspelat, ösigt och, framförallt, bra hår.

Betyg: 7/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Jonas ”Madman” Persson

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas