Watain_AccessRock_Madman_Malmöfestivalen_1

18/8 – 2014

Malmöfestivalens blodigaste ögonblick är inne, staden ska sättas i lågor och, som Erik Danielsson uttrycker det, ”festligheterna är över”. Watain är årets metalöverraskning i stadsfestivalens program och utannonserades så sent som i förra veckan. Trots detta är det en relativt stor publik av förväntansfulla metalheads och nyfikna festivalbesökare i allmänhet som samlats på Posthusplatsen. Jag hör många diskutera rykten kring det mystiska bandet som i detta nu gör sina okända förberedelser inför den musikaliska rit som väntar, och den ena historien är mer spektakulärt brutal än den andra. Svart spänning ligger tung i luften när frontmannen slutligen kommer upp på scen med den sataniska flamman buren högt. I den kraftiga vinden från havet har elden svårt att hålla sig vid liv, men detta är lyckligtvis inget problem för bandets prestation: De Profundis är en kompakt nattsvart historia och dess långsammare partier är perfekta för att banga sönder skallen till.

Bandet är på bettet ikväll och utgör en perfekt smutsig, söndertrasad och blodig visuell enhet mot bakgrunden av djurdelar och eld. När Danielsson inte spottar ut gudsförgörande verser och rycker kroppen i takt med musiken stirrar han vitögt och mordiskt mot publiken och mumlar oförståeliga ord vid sidan av mikrofonen. Med darrande fingrar dirigerar han resten av bandet som gravallvarligt sköter sin del av föreställningen, och det förvånar mig nästan att ingen fattar åtminstone lite eld när de rör sig bland den brinnande scendekoren. Stundtals bärs ljudet delvis bort av den starka vinden, vilket får ljudbilden att förefalla något ojämn. Den ovanligt bistra sena augustikvällen är å andra sidan perfekt för bandets syften. Stämningen är fasansfullt fängslande, småskavanker till trots.

Även om fokus ligger på bandets senaste alster står Reaping Death och Stellarvore ut som kvällens bästa låtar. The Wild Hunt sitter som en sista, smärtande vacker spik i likkistan. Istället för att utnyttja hela speltiden avslutar bandet sin ritual, går av scen och låter åskådarna stå kvar, efter att skanderandet ”WatainWatain!” dött ut, i någon slags andäktig stillhet. Elden på scenen dör ut och folkmassan skingras, men den brännande känsla jag har inombords är svårare att släcka. Så är det när ett band är riktigt jävla bra.

Betyg: 8/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Jonas ”Madman” Persson

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas