Release: 20/8 – 2021
Bolag: Sargent House
Amerikanska Deafheaven har gjort sig ett namn inom metalscenen för sitt sätt att blanda shoegaze med klassiska black metal-element. Men på bandets femte giv har man bestämt sig för att det är en dags för en förändring. Vilken besvikelse det blir.
Borta är så gott som alla distade taggtrådsriff. Dubbla baskaggar? Skulle inte tro det. Dessutom har sångaren George Clarke bestämt sig för att sluta growla, nästan helt. Vi får hoppas att det inte är för gott, för någon vidare sångröst har han faktiskt inte om vi ska vara helt ärliga. Infinite Granite ligger faktiskt närmre britpop som genre än metal och det är lättare att dra paralleller till Blur än Mayhem. Jag kan bara tänka mig att skivans titel kom till på grund av den gråa musik bandet här presenterar.
Okej, allt är faktiskt inte genomruttet. När den värsta besvikelsen har lagt sig går det faktiskt att skönja vissa spår av det band jag älskade. Låten som passande nog heter In Blur har en vacker uppbyggnad, men som saknar den där slutgiltiga smockan. I Villain syns diskreta spår av bandets metal-rötter och i de tre avslutande minuterna av Mombasa är egentligen det enda som avslöjar att det här samma band som gjort fantastiska skivor som Sunbather och New Bermuda.
Deafheaven har alltid varit en liten nagel i ögat för black metal-puritanerna med sitt unika sound. Denna gång lär dessa lämna bandet för all framtid. För Infinite Granite är en skiva som bandet har gjort för sig själva, främst. Många fans lär klia sig i huvudet över detta tilltag. Skivan är enkel och monoton och variationen mellan låtarna för liten. Tidigare har bandet kunnat göra att låtar som är 10-12 minuter långa känns korta. Denna gång är låtarna drygt hälften så korta, men vissa av de känns som om de pågår i oändlighet.
Infinite Granite lär inte nämnas i samma andetag som Sunbather framöver.
4/10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby