Wormholedeath.com

Den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecrafts litterära verk har fascinerat författare, konstnärer och musiker i ett halvt sekel. De stilbildande berättelserna om kosmisk skräck och universums urväsen har inspirerat såväl Stephen King som Black Sabbath och ger ständigt upphov till nya verk. Ett särskilt djupt avtryck verkar de sinnesförvirrande historierna och mytologin om Cthulhu ha gjort i extremmetallgenren. Och det kanske inte är så konstigt – ockulta teman och mardrömslik atmosfär går hand i hand med många av de hårdare musikstilarna. 

Ett band som tagit fasta på den klockrena kopplingen är grekiska Deathcraeft. Debutalbumet On Human Devolution som nyligen släppts på Wormholedeath är en konceptskiva som kombinerar Lovecraftesque tematik med nutida samhällskritik. Om det fanns några som helst tvivel om vad plattan ska handla om undanröjs de redan efter dryga minuten med mässandet ”Iä! Iä! Iä! Cthulhu fhtagn!”. Sedan tar en odyssé genom bandets olika influenser vid. Det är snabba thrash metal-partier med raspig rensång varvade med growlade refränger i symfonisk black metal-stuk. Tyngden och tempot i inledande The Ritual är snyggt ihop med texten, som förutom att hylla Cthulhu också väver in frustration över människans oförmåga att tänka själv och lära av sina misstag. 

Beginning of the End är en mer renodlad svärtad dödsdänga som dock saknar en riktig hook. Det blir mest en transportsträcka mot avgrunden i snabbt dubbelkaggetempo. Sedan blir det åter tvära kast mellan olika stilar och partier. Spreading Lies blir som en pingpongmatch mellan thrash och symfonisk black som endast avbryts av ett par gitarrsolon. Kanske skulle man gjort två treminuterslåtar av den istället för en sexminuters whiplashskada. Survival är på väg att bli en riktigt stabil långsammare låt, men tyvärr måste man avbryta mitt i för en fade-out till ett kort atmosfäriskt parti och sedan tillbaka till ytterligare ett gitarrsolo man kunde besparat mig. Texten är också lite för banal för att det ska bli kraftfullt.

Mot slutet av albumet vågar man sig på lite melodiska utsvävningar som passar bra ihop med den skräckinjagande skevhet tematiken vill skapa. Det fungerar bra ungefär varannan gång. Paving the Way däremot är en rakt igenom köttig dödslåt jag gärna skulle höra mer av. Avslutningen Free into the Void börjar härligt aggressivt med ett ösigt driv som röd tråd. Efter dryga 3 minuter övergår låten i en melankolisk och storslagen avslutning där man åkallar de gudalika varelserna Cthulhu, Nyarlathotep, Yog Sothoth och Azathoth. Jag kan summera en skiva som ger ett splittrat intryck, men som visar ett band med potential. Höjdpunkterna smäller högt men lågvattenmärkena är lite för många.

Framför allt är det snyggt utfört. Nikonas Tsolakos lyckas ganska bra med att kombinera två olika sångstilar, även om jag föredrar growlet. Konstantinos Kalampokas gitarrsolon är hopplöst klyschiga men riffen är stabila. Rytmsektionen bär hela bandet genom de splittrade styckena och får det att trots allt hålla ihop. Lapptäcket av olika stilar och influenser gör det tydligt att musikerna är skickliga. Men en eklektisk ljudbild visar inte automatiskt på originalitet.

Betyg: 6/10

Sajko