Release: 29/10 2021
Bolag: Nuclear Blast & Northern Silence Production
Jag har med spänning sett fram emot Ghost Baths skivsläpp nu i höst. Self Loather är det nordamerikanska Post Black Metal-bandets fjärde fullängdare och med denna har de verkligen hittat rätt. Det var med plattan Moonlover som kom ut 2015 som jag först fick upp ögonen för bandet, men även om jag har gillat dem så är det något som har skavt lite. De inslag som har stört mig har bland annat varit de ibland bitvis glättiga inslagen och en helhet som inte riktigt har suttit. Så är det inte längre. Kvar finns fortfarande det atmosfäriska och expressionistiskt ångestmättade ljudlandskapet, men här är ett mycket tightare, tyngre, råare och brutalare Ghost Bath än tidigare. Det är ett gäng tekniskt skickliga musiker som formligen exploderar i ett depressionens katharsis. Frontpersonen Dennis Mikulas uttrycksfulla growlröst förmedlar en sådan känsla av total hopplöshet och själsligt mörker att det är svårt att stå oberörd. Skrik av ångest fyller musiken som vibrerar av desperation.
Låtmaterialet är välarbetat och dynamiskt och bandet visar en bredd i sin komposition. Musiken växlar i tempon, kraft och energier. Det är snabba riff, blastbeats, snygga gitarrmelodier, tunga, filmiska, svävande eller mer avskalade akustiska partier. I hope death finds me well, är den enda helt instrumentala låten på skivan och är ett romantiskt pianostycke. Denna står helt i motsats till råa Convince me to Bleed som inleder plattan med ja…ett jäkla rens. Mitt i mörkret finns melodier som visar på en längtan, ett hopp om ljus. I texterna finns ett suicidalt narrativ och innehållet är uttrycksfullt med tydliga teman som depression, hopplöshet, hat, sorg, ensamhet och övergivenhet. Frontpersonens röst avspeglar dessa känslor kanske ännu mer än vad som uttrycks i text, vilket bidrar till plattans djup och att den känns personlig.
Jag uppskattar flera av de mer gränsöverskridande Post Black Metal-band som dykt upp under de senare åren. Det känns befriande med den mer öppna hållningen till musikalisk experimentalism i musiken jämfört med de snäva ideal som länge har rått inom genren. Det är också spännande att få se band från andra länder än Norden ta plats på scenen. Liknande band inom genren som kan nämnas är Numenorean, Amesoeurs, Harakiri for the Sky, Alcest och Sylvaine.
Något jag skulle vilja lyfta fram är temat runt psykisk ohälsa. Hårdrocken är en genre som absolut inte har väjt för mörkret som tema sett till flera aspekter. Men något som jag tycker mig se är att det har skett som en förskjutning, att medlemmar från olika band har använt sin plattform för att faktiskt prata öppet om depression och mental hälsa. Band som Leprous, Numenorean och Ghost Bath är några exempel på detta. Kan det vara så att vi äntligen börjar se en generation män som har tröttnat på att knyta näven i byxfickan? Jag hoppas innerligt att så är fallet. Intressant att nämna i sammanhanget tycker jag är Ketil Thorgersens och Thomas von Wachenfeldts musikpedagogiska forskning där de som valt att titta närmare på Black Metal-rörelsen. De båda universitetslektorerna lyfter bland annat fram möjligheterna för lärare att att använda musiken inom nämnda genre som ett sätt att kommunicera mörka och jobbiga känslor tillsammans med elever och på så sätt närma sig frågor om psykisk ohälsa. För den som vill läsa mer om Thorgersens och von Wachenfeldts forskning rekommenderas Difference and division in music education (2020) och Music, education, religion – Intersections and entanglements (2019).
Värt att notera är att Ghost Bath faktiskt fått rättigheter från Muzeum Historyczne w Sanoku att låna ett av Zdzisław Beksińskis (1929-2005) verk till omslaget, ett mycket intressant konstnärsskap som rekommenderas att titta närmare på.
Self Loather är bandets uttalade avslutande del i en trilogi. Frågan är om vi lyssnare lämnas ensamma i avgrunden eller om ett ljus finns att skymta nånstans längre fram.
9/10
Skribent: Sara Sundström