Despotz Records

Åtta långa år har gått sedan den senaste musikaliska offergåvan från stockholmsbandet Thyrfing. I pestens år 2021 är tiden inne för ett nytt kapitel i den ödesmättade berättelsen som ger plats åt såväl stundande undergång som ekon från en svunnen tid. Med skitiga melodier, olycksbådande rytmer och skrovlig sång mejslas en verklighet fram, där närvaron av gamla gudar och ond bråd död inte känns främmande. Det åttonde albumet Vanagandr har fått sitt namn efter den väldiga Fenrisulven som fjättrad väntar på apokalypsen, stämningsfullt avbildad av Niklas Sundin.

Thyrfing sparar inte på krutet i den lysande öppningslåten tillika förstasingeln Döp dem i eld. Bandet infriar alla förväntningar redan från början; stämningsskapande körer, stråkar och flöjter balanseras upp perfekt av smutsiga gitarriff och blytunga trummor. Soundet är omisskännligt och fängslande med Jens Rydéns demoniska stämma som igenkänningsfaktor (eller ska jag säga iJenskänningsfaktor?). Samtidigt är det uppenbart att man tagit steg framåt sedan 2013 års De ödeslösa. Alla bandets beståndsdelar är närvarande, men förfinade, kompaktare, sammanfogade med oemotståndlig finess.

Undergångens länkar bygger en bro mellan det gamla och det nya med melankoliskt vackra gitarrmelodier och ett ostoppbart driv. Rötter tar en folkmusikinspirerad slinga och förvandlar den till ett headbanginducerande hårdrocksriff. Sällan har en bakgrundskör låtit så ondskefull och illavarslande som här. Fredlös levererar den refräng som lättast fastnar på hjärnan en kombination av rensångskör och growl där den rena sången kompletterar den orena snarare än tvärtom. Känslor av hopplöshet och driven desperation framhävs om vartannat. Varje parti, trumslag och bakgrundsarrangemang har sin självklara plats i den välavvägda och sinnrika helheten. Det går hela tiden att hitta nya detaljer som fängslar. 

Man förstår att det varit svårt att välja singlar från en så helgjuten skiva. Tredje singeln Järnhand är dock självskriven med sina många lager – från obönhörligt dundrande trummor och bas signerade rytmsektionen Dennis Ekdahl och Joakim Kristensson till finstämda gitarrpartier frammanade av gitarristduon Patrik Lindgren och Fredrik Hernborg. Den kraftfulla texten och dess hätska framförande befäster den kraftfulla uppenbarelsen. Lite i skuggan av denna låt framträder en personlig favorit, Håg och minne. Öppningsriffet i rysningsframkallande medeltempo glider sömlöst över i en medryckande refräng, kryddas med hårda trummor och skapar monumental stämning. Låten följs upp av köttiga Träldomsord som trots den dominerande stämningen på skivan framstår som extra dyster – självklart på bästa sätt. Jag ser framför mig ett publikhav som höjer nävarna och skrålar med i ”Evig vinter!”.

Albumet avslutas med vemodiga Jordafärd, vars intro hade varit den perfekta slutklämmen med hornblås och mörka stråkar – om det inte i princip redan var skrivet. Det är nämligen omöjligt att inte börja nynna på soundtracket till TV-serien Game of Thrones när man hör det. Tyvärr. Bortsett från detta är det mycket snyggt arrangerat och framfört, och Jens Rydén får skina lite extra med sin ihåligt skorrande röst i de mer lågmälda partierna.

Thyrfing har brutit tystnaden och det är utan tvekan en storstilad återkomst. Man tämjer de slingrande folkmelodierna och svetsar samman dem med svärtad metal till en unik enhet. Bandet har lyckats med konststycket att vara sin 26 år långa bana trogen samtidigt som de tar det hela ett steg längre. De har vidareutvecklat sitt tighta sound på ett sätt som låter dem fortsätta att vara relevanta. Vanagandr är ett närapå perfekt alster och jag längtar mer än någonsin till den tunga musikens arenor.

Betyg: 8/10

Sajko