Scroll down for the english review.
2012-11-03
Med ännu en kanonplatta i bagaget styr Accept återigen skutan mot Sverige.
Stalingrad har inte på något sätt delat fansen i två läger, alla älskar plattan.
Live har bandet alltid varit energiskt och högklassigt så förväntningarna är givetvis höga.
Först ut är dock Göteborgs stoltheter RAM, som efter konserten berättar vilket ärofyllt uppdrag det är att få öppna upp för Accept.
RAM levererar alltid på scen och Oscar Carlquist predikar hårdrockens budskap med sin frenetiska sång och sitt inlevelsefulla mellansnack.
Publiken har nått en respektabel storlek och under avslutande Machine Invaders och Infuriator är det bra tryck.
Efter en kort paus, där väl valda hårdrocksklassiker spelas, är Accept redo att göra entré med Hung, Drawn And Quartered.
Äntligen ett band som fläskar på med riktig volym, något som tyvärr blir mer och mer ovanligt. Däremot låter sången väldigt skränig i PA:t, men vem hade förväntat sig att något ljudsystem i världen skulle kunna hantera så mycket metal?
De kör vidare med mer nytt i form av Hellfire, för att sedan gå tillbaks till 1982 och titelspåret från skivan Restless And Wild.
Som väntat är bandet i högform och basisten Peter Baltes ser stenhård ut med sitt svarta pannband.
Bandet tar en tripp framåt i tiden till 1983 och drar igång Losers And Winners från Balls To The Wall-plattan. En av de verkligt stora klassikerna och en stor favorit hos undertecknad.
En annan favorit är den majestätiska Stalingrad, i vilken Wolf Hoffmann visar vilken mästare han är på gitarr. Denna och efterföljande Breaker går verkligen hem hos publiken som dagen till ära dock är ganska lam. Längst fram och några meter bak är det bra drag, men tittar man längre bakåt så står folk stilla och betraktar lite försiktigt.
Bucket Full Of Hate från Blood Of The Nations avverkas, det är kompetent och väldigt bra men jag hade föredragit ett annat låtval från denna kanonplatta.
Det är verkligen en uppvisning när Accept står på scen, det märks att de trivs med dagens sättning och alla ger verkligen allt.
De går tillbaka till 1986 och Russian Roulette. Från denna platta får vi Monsterman och die hard-fansen misstycker absolut inte.
Shadow Soldiers är en riktig kanonlåt från senaste skivan. Live inleder Wolf med den vackra gitarrmelodin innan hela bandet samlas i en malande galopp-takt.
Wolf kör efter detta ett gitarrsolo, något får man ju göra medan Mark vilar sin röst. Det går an för att det är Wolf, men gitarrsolon är aldrig roliga om de inte spelas av Brian May på Wembley 1986.
Neon Nights anses vara en klassiker, men jag hade gärna sett dem spela någon annan 80-talslåt istället för denna dänga som lätt kan bli lite seg.
Kvällens enda 90-talslåt är Bulletproof från 1993 års Objection Overruled, en trevlig bit där bandet verkar ha en intern tävling i vem som kan se coolast ut på en scen. Det blir inte hårdare än tyskar av stål.
Aiming High är kvällens andra låt från Russian Roulette, en verklig höjdare som har ett dödande intro-riff.
På tal om dödande, så är nästa låt Princess Of The Dawn. Det är svårt att stå still när det svänger på så vansinnigt, RAM-medlemmarna och resten av publiken står och njuter för fullt av tillställningen.
Stefan Schwarzmanns komp, Peter Baltes bas samt Herman Franks och Wolf Hoffmanns gitarrer bildar en av metal-världens mest skoningslösa rytmsektioner. Accept är så starka i dagsläget att det är otäckt.
Baltes ger sig upp på läktaren och river av ett bassolo, till publikens jubel. Kul!
Idag när jag går igenom setlistan och reflekterar över låtarna så inser jag att det är först i fjortonde låten som vi får höra något från den legendariska plattan Metal Heart (1985). Det är Up To The Limit som drar igång till min stora glädje. En riktig kanonlåt! Den framförs på ett helt makalöst sätt. Baltes pumpar på och gitarrspelet är hur vasst som helst.
No Shelter är en av kvällens mest tyska låtar, med härlig och karaktäristisk bakgrundssång som är så manlig att man bara vill gå ut och hugga ett ton ved.
Även här får Baltes vara framstående och sola loss lite. Han gör som vanligt ett kanonjobb med sina kvicka fingrar.
Accept är grymt bra på att skriva stenhårda refränger. I Pandemic spänner de verkligen musklerna och publiken får vråla med. Det är fortfarande lite lam publik med tanke på hur ruggigt bandet på scenen är.
De går rätt in i Fast As A Shark, som trots allt är en av hårdrocksvärldens nationalsånger. Vad vill du att jag ska skriva? Finns inget att säga mer än att det är helt fantastiskt.
Samma sak gäller med det första extranumret, Metal Heart, där Wolf visar varför många håller honom som en av de absolut bästa gitarristerna inom metal. De som inte gör det borde skaffa öron.
Allsången i låten är inte så maffig som man hade önskat, men de får ändå med sig hundratals röster som skrålar med.
Teutonic Terror är en av de absolut bästa låtarna Accept har släppt sedan återföreningen. De krossar verkligen hela Trädgår’n när de släpper lös denna ångvält till låt. Jag är besviken på det faktum att man i stort sett kan gå och ställa sig längst fram, det ska ju vara fullknökat och totalt kaos så att man inte kommer någonvart. Vad är det med folk? Lördag kväll och Accept på scen, hallå?!
De avslutar med klassiska Balls To The Wall. Ingen låt man verkligen går igång på (lite som när Saxon lirar Denim & Leather eller Wheels Of Steel), men det är ju en klassiker som framförs på ett fläckfritt sätt.
Mark sjunger bra under kvällen men det låter som sagt väldigt skränigt i PA:t. Undrar om det är hans röst som är sådan eller om man hade kunnat ratta till ljudet bättre. Jag har inte tänkt på det de andra två gångerna jag har sett Accept så jag hoppas att det var det sistnämnda som spökade.
Annars finns det inte så mycket att säga. Bandet visar hur de stora pojkarna gör det och de krossar totalt.
I en perfekt värld, där jag får välja setlist själv, hade jag valt många andra låtar. Däremot framför de bara så högklassigt material att det inte spelar någon större roll. Fast endast två låtar från Metal Heart kändes kanske lite fattigt.
Jag går vidare till Rockbaren med en fantastisk konsertupplevelse i ryggsäcken. Det enda negativa var Trädgår’n i sig.
Samma kväll skulle det vara halloweenfest direkt efter konserten, så vi tilläts inte använda den vanliga garderoben. Trots att jag var där i tid så fick jag stå i kö en halvtimme utanför en restaurangsal där de hade fixat en provisorisk garderob. Denna var dåligt bemannad och de hade ingen möjlighet att ta betalt. Alla fick gå till baren och betala garderoben och när tusen personer ska göra detta så kan det hända att det blir kö.
Detta ledde till att jag missade nästan hela RAM, vilket sög totalt.
Dåligt där, Trädgår’n! Bemanna barerna och garderoberna så att stackarna har möjlighet att göra sitt jobb utan att bara behöva mötas av mängder med besvikna och upprörda gäster som inte får se banden de betalat för att se.
Bäst: Up To The Limit.
Sämst: Trädgår’n och deras oförmåga att ge sin personal förutsättningar att kunna ge gästerna vad de betalat för.
Betyg: 8,5/10
Skribent: Viktor Skatt
Setlist:
Hung, Drawn And Quartered
Hellfire
Restless And Wild
Losers And Winners
Stalingrad
Breaker
Bucket Full Of Hate
Monsterman
Shadow Soldiers
Solo: Wolf Hoffman
Neon Nights
Bulletproof
Aiming High
Princess Of The Dawn (inkl. solo: Peter Baltes)
Up To The Limit
No Shelter
Pandemic
Fast As A Shark
Metal Heart
Teutonic Terror
Balls To The Wall
________________________________________
Review: Accept live at Trädgår’n • Gothenburg
2012-11-03
Nuclear Blast
With yet another killer album released earlier this year, Accept steers the ship of metal towards Sweden.
Stalingrad isn’t one of those albums who divide the fans into two different camps: everyone just loves it.
The band is as heavy and energetic in their live performances as they ever were, so my expectations are sky high tonight.
The PA system start blasting out the notes to Hung, Drawn And Quartered, but soon the band takes over both the PA and the stage.
Finally a band that plays loud, as it seems like most bands today are limited by the laws concerning the decibel level at concerts. Not Accept, fortunately.
The sound is good, but Mark Tornillo’s voice seems quite difficult to sharpen down. I try telling myself that no venue in the world could ever handle the amount of metal delivered by him, which kind of makes sence when I think about it. Anyway, it still sounds good – so on with the show.
They continue by giving us Hellfire from the new album, before heading back to 1982 and the title track from the album Restless And Wild. The band is in top shape as excpected, and Peter Baltes is looking rock hard with his black headband.
Losers And Winners is played, which is one of the true classics in the Accept discography. Also one of my personal favourites.
Another favourite is the title track from the new album, Stalingrad, where Wolf Hoffmann really shows off his incredible skills on the guitar.
The band goes right into Breaker, we’re really getting properly warmed up!
I must say that I’m disappointed with the audience and their participation in the show, only the first few rows are really going for it and you could easily walk right up to the front and get a great spot. That should be impossible at an Accept show.
Bucket Full Of Hate from Blood Of The Nations is performed with no flaws, although I would’ve chosen another song from this killer record.
It’s amazing to se Accept live these days, it is one heck of a show and they seem to have so much fun on the stage. But I think they’re well aware of the fact that no band should be able to perform af this level after well over three decades as a professional band. It’s insane that Accept still is just as good as they ever were. I couldn’t be happier.
Back to 1986 and the song Monsterman from Russian Roulette, the true fans are really enjoying this one. We also get to hear the fantastic Aiming High from the same album later in the set, but first it’s time for one of my favourites: Shadow Soldiers. Wolf is on fire on this one, it’s a real killer track!
Mr. Hoffmann isn’t done though, after the song he starts off a guitar solo.
It’s as good as any guitar solo gets (unless you’re Brian May in 1986 at Wembley Stadium I think they are overrated), but as long as Mark gets to rest his voice I’m ok with it.
Neon Nights is an 80´s classic, but unfortunately it’s not a very fun song to hear live. Many songs are incredibly fun to play for the musicians, which of course is important, but sometimes they’re not that entertaining to hear.
The only song from the 90’s is the song Bulletproof, that comes off the album Objection Overruled (1993). The whole band looks so cool, there’s just something special about these german metal heroes. And Mark, of course!
After Aiming High, the magnificent Princess Of The Dawn starts off with its razor sharp riff. The guys from the opening act, RAM, are tearing the place apart. Nobody’s standing still and nobody’s disappointed.
The rythm section with Stefan Schwarzmann (drums) and Peter Baltes (bass), aswell as the guitarists Herman Frank and Wolf Hoffmann, is so tight and heavy that I’m almost falling apart. No mercy is shown.
Peter also gets up on the balcony amongst the audience and performs a bass solo, it’s the little things that really get people going.
After fourteen songs, comes the first one from the legendary album Metal Heart, which is somewhat of a surprise. But as Up To The Limit starts, I’m forced to postpone my brain activity and start headbanging.
No Shelter is one of the most german sounding songs this evening, it has the typical, manly Accept backing vocals and is so filled with german toughness that it makes you want to go out an chop tons of wood bare chested.
Mark’s singing is great through the night, and Peter gets some more time in the spotlight. His quick fingers and his killer bass sound makes it all sound so rich and powerful.
Had enough with the heavy choruses? Well here’s Pandemic for you! What a song, the guitar playing is so heavy that it could break people in half, and the audience is loving it. There’s one song that we all love more though: Fast As A Shark. The band heads straight into one of the national anthems of heavy metal and there’s not much you can say about it. It’s just fantastic.
Same thing goes for the first encore, Metal Heart. Wolf Hoffman shows why he is regarded as one of the finest heavy metal guitarists ever. It’s no lie, and he keeps delivering until this very day.
Teutonic Terror is one of the best songs released since the reunion, and one of the band’s best ever songs made aswell.
It just crushes the audience and grinds them down till there’s nothing left of it, and it’s not even the end of the show.
The last song played is Balls To The Wall, its monumental intro riff fills the whole concert hall. It’s a great song, but it’s kind a bit like seeing Saxon playing Wheels Of Steel or Deep Purple playing Smoke On The Water: It’s great fun the first time. But of course, at every show there’ll be lots of first timers and they deserve the whole package! God bless ya!
There’s really nothing to say, Accept is one of the finest metal bands out there.
If I got to choose the setlist, I would’ve done lots of changes. But the quality of the songs is just so high that I can’t complain.
I’d love to hear Beat The Bastards, Wrong Is Right, Fight It Back and those other songs who should be standards, but man did they deliver a solid setlist!
Best: Up To The Limit
Worst: Trädgår’n, the place was a mess. I missed almost the whole RAM show because they had to set up an interim wardrobe (with only one staff in it) where you couldn’t even pay to hang in your jacket. This had to be done in one of the bars (with a total of 5 staff in both bars on the entrance floor). Imagine over a thousand people having to go to the bar to do this. Insanity.
Rating: 8,5/10
Writer: Viktor Skatt
Setlist:
Hung, Drawn And Quartered
Hellfire
Restless And Wild
Losers And Winners
Stalingrad
Breaker
Bucket Full Of Hate
Monsterman
Shadow Soldiers
Solo: Wolf Hoffman
Neon Nights
Bulletproof
Aiming High
Princess Of The Dawn (inkl. solo: Peter Baltes)
Up To The Limit
No Shelter
Pandemic
Fast As A Shark
Metal Heart
Teutonic Terror
Balls To The Wall