For the English review, scroll further down.

16/11 – 2012

”Ja, må hon leva! Ja, må hon leva! Ja, må hon leva uti hundrade år! Javisst ska hon leva! Javisst ska hon leva! Javisst ska hon leva uti hundrade år!” – Ikväll är det ett år sedan Walking With Strangers släppte sitt eminenta debutalbum Hardships och detta firas med en allsång där bandets sångare Robin tar täten.

Detta är andra gången jag ser Walking With Strangers. Första gången var när de spelade som förband åt Entombed och The Haunted för nästan exakt ett år sedan på KB. De överglänste Entombed men blev nerslagna av The Haunted. Hade de haft samma energi då som de hade idag hade The Haunted dock snällt fått kapitulera.

Debaser är folktomt denna kväll, högt räknat finns här ungefär 60 människor vilket är väldigt synd. Några hundra meter bort från Debaser spelar Markus ”Krukan” Krunegård på KB och han har säkert dragit fullt hus. Det är synd att människorna där är omedvetna om Debasers hårdaste konsert på hela året, men å andra sidan hade de antagligen inte stått ut med en enda ton från Walking With Strangers. De hade vänt vid dörren och gått hem gråtandes och satt sig framför en romantisk feelgood-film med glass. Mesar.

Walking With Strangers börjar sin spelning med en otrolig energi som de lyckas hålla på hög nivå från första till sista ackord. De börjar med den stenhårda låten Legends som fungerar så mycket bättre live än på album. Den är inte bara hård utan även intensiv med en hel del snygga partier av gitarrgung. Den är headbangarvänlig med andra ord. Den går sedan in i den minst lika hårda Feed.
Under tredje låten, Never, börjar publiken komma igång på allvar och de 60 människor som är här ikväll röjer som om de var minst dubbelt så många personer. Speciellt en väldigt skön kille som bokstavligt talat lever sig in i musiken och svingar runt sina armar utan kontroll samt gör en av de fulaste hoppsparkarna jag sett. Varning utfärdas, stå nära honom på egen risk, vilket Robin får erfara när han står vid scenkanten då killen nästan ger honom en käftsmäll. Det räcker dock med att Walking With Strangers ger oss flera käftsmällar denna kväll.

Samspelet bandmedlemmarna emellan är väldigt professionellt och tight. Deras starkaste kort förutom en grym känsla för det musikaliska är Robin som redan för ett år sedan visade prov på att vara en formidabel frontman. Han kan det här med att blanda aggressivitet med känsla. Hans pipa må vara hård och mäktig och han tar i så blodådrorna sticker fram men kroppsspråket är mjukt och glatt. Låt mig förtydliga – ett antal gånger sätter han sig ner på knä och ger oss ett kliché-aktigt minspel (som hör till) för att i nästa sekund få skutt i benen och röra sig runt över hela scenen med nyfunnen energi.
Under Buried, Dead And Done hoppar han ner till publiken där han omringas av några människor och tillsammans gungar dem synkat ner mot golvet medan han sjunger på sista versen.
All ära åt Robin men utan sina eminenta bandmedlemmar hade han inte kommit långt. Ciffe och Pontus levererar mäktiga riff med sina gitarrer och får fram ett skönt gung i musiken tillsammans med basisten Christian som har en väldig pondus på scen. Vid några tillfällen får Ciffe extra energi, springer fram till scenkanten och skriker igång publiken innan han börjar gå ner i djupa huvudskakningar.
Anton är en väldigt stabil trummis som köttar trumskinnet och för bandet framåt med sin rytm.

De spelar endast nio låtar och det är blandat från första EP:n Buried, Dead And Done och debutalbumet Hardships. De levererar även en ny låt, Clouds som är lite tyngre och mer intensiv med snygga rytmiska trummor genom hela låten och en Robin som tar i så hårt att han måste lägga sig ner på golvet – mäktigt.

Walking With Strangers är hederlig metalcore som innebär mangel, svett och kärlek. Det är otroligt skönt att de inte använder sig av skönsång, det hade säkert blivit kommersiellt framgångsrikt, men tagit bort kärnan ur musiken. Sist jag såg dessa unga grabbar från Trollhättan förespådde jag att de kommer bli Sveriges nästa stora export inom metalcore-genren, detta har inte hänt hittills men jag tror fortfarande på det och hoppas verkligen att de snart får chansen. Det vore egoistiskt av oss att hålla kvar dem här i Sverige. De förtjänar verkligen all framgång som kommer i deras väg.

Bäst: Legends, Dead Hands och Buried, Dead & Done samt den otroliga energin.
Sämst: Endast nio låtar.
Betyg: 9/10

Setlist:
Legends
Feed
Never
The Provider
Dead Hands
Untouchables
Clouds
Buried, Dead & Done

Bilder från konserten hittar du HÄR.

Intervju med Walking With Strangers hittar du HÄR.

Skribent och fotograf: Jonas ”Madman” Persson

——————————————————————————–

Review: Walking With Strangers LIVE at Debaser Malmö.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16/11 – 2012

”Happy Birthday to You! Happy Birthday to You! Happy Birthday Dear Hardships! Happy Birthday to You!” – Tonight it’s been a year since Walking With Strangers released their eminent debut album Hardships and this is celebrated with a sing-along.

This is the second time I see Walking With Strangers. The first time was when they opened for Entombed and The Haunted almost exactly a year ago at KB. They outshone Entombed but were struck down by The Haunted. If they had had the same energy then as they had today The Haunted would kindly have had to surrender.

Walking With Strangers begin their show with an incredible energy that they manage to keep at a high level from the first to the last chord. They start off with the tough song Legends that works so much better live than on the album. It’s not only hard but also intense with a lot of fancy bouncing guitar chords. Headbanging-friendly in other words.
During the third song Never the audience gets warmed up and the merely 60 people who are here tonight mosh as if they were at least double as many people. Especially one guy who literally puts himself into the music, swings around his arms with no control and makes one of the ugliest jump kicks I’ve ever seen. Warning is issued – stand near him at your own risk – as Robin will experience when he stands at the edge of the stage and the guy almost gives him a punch in the face.

The band is very professional and tight tonight. Their strongest card is Robin who won me over last year proving he is a phenomenal frontman. He knows how to mix raw aggression and warmer feelings. His voice may be rough and powerful but his body language is kind of relaxed. Let me clarify – a number of times he kneels down and gives us cliché facial expressions (as he should) and in the next second he jumps up and moves around all over the stage with newfound energy.

In Buried, Dead And Done he jumps down amongst the audience, surrounded by people, they all synchronies heavy waves while Robin sings the last verse.
All glory to Robin but without his eminent band members he wouldn’t get far. Ciffe and Pontus delivers powerful riffs on their guitars with help from Christian who has a tremendous pondus on stage with his bass.
Anton is a very solid drummer who beats the drums with force and drives the band forward with a steady rhythm.

They play nine songs that are mixed from their first EP Buried, Dead And Done and their debut album Hardships. They also deliver a new song, Clouds, that is a little heavier and more intense with beautiful rhythmic drums throughout the song.

It’s incredibly nice to see that Walking With Strangers do not use any clean vocals. It had certainly been commercially successful, but it would remove the core from their music. Last time I saw these young guys from Trollhättan I said that they would become Sweden’s next big export within the metalcore genre. This hasn’t happened yet but I still believe it will and I hope that they will get the chance soon because it would be selfish of us to keep them here in Sweden. They deserve all the success that comes their way.

Best: Legends, Dead Hands and Buried, Dead & Done and the great energy.
Worst: Only nine songs.
Rating: 9/10

Setlist:
Legends
Feed
Never
The Provider
Dead Hands
Untouchables
Clouds
Buried, Dead & Done

Photos from the concert can be found HERE.

Interview with Walking With Strangers can be found HERE.

Writer and photographer: Jonas ”Madman” Persson

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas