Musik är ingen genre, det är något som väcker en känsla hos lyssnaren. Musik kan ro runt i hela känsloregistret och framkalla tårar, vrede eller skrattanfall (Stiftelsens debutalbum). Enligt Spotify är jag 51% hiphopare, men mitt hjärta är fortfarande till bredden fylld av rock, mörker och Djävulen själv. Musikåret 2014 har spelat på hela känsloregistret, bra album har varvats med ren dynga och här läser du mina topp-listor av året som gått. Utan någon inbördes ordning.
Bästa album 2014:
At The Gates – At War With Reality
At War With Reality var förmodligen ett av årets mest efterlängtade album inom rockvärlden. En värdig uppföljare till Slaughter of the Soul från 1995, dock inte lika mästerlig, vilket nog heller aldrig var meningen. At War With Reality är ett album från ett mognare, gubbigare, men lika tight band. Übersnygga gitarrmelodier, brutala riff och en alltid lika grym Tomas Lindberg lär få din nacke att jobba tills nästa albumsläpp – helst innan år 2033.
Revocation – Deathless
Thrash/death-kvartetten Revocation släppte om möjligt, ett ännu bättre album än den självbetitlade föregångaren. Här finner vi hårda, tekniska och snabba riff, samt välskrivna och minnesvärda låtar. En thrashig death-fest rakt igenom som lär framkalla en och annan nackskada. Madness Opus sammanfattar albumet galant.
Rival Sons – Great Western Valkyrie
Svängigt, rått och väldigt groovigt album från ett av världens just nu bästa band.
H.E.A.T. – Tearing Down The Walls
Hade någon sagt till mig i början av året att H.E.A.T. skulle släppa ett av årets bästa album så hade jag skrattat och avisat människan med en spark i baken. Att bli positivt överraskad av ett album, från en grupp jag varit helt likgiltig till är en härlig känsla och jag kan nu med gott samvete säga att Erik Grönwall och co. vet hur man skriver medryckande och dansant rockmusik. Med Tearing Down The Walls visar H.E.A.T att de är ett av Sveriges just nu bästa aktiva rockband. Lite hårdare, lite råare och framförallt mognare från föregående albumsläpp.
Crobot – Something Supernatural
Vare sig du är ett fan av Black Sabbath, Bruce Springsteen, Iron Maiden eller valfritt death/metalcore-band så finns det något att hämta i Crobots mästerliga Something Supernatural, som är full av energi och känsla. Även ett av de band jag ser mest fram emot att få se live.
Sämsta album 2014:
tAKiDA – All Turns Red
Tre av Sveriges största rockband…
Dead By April – Let The World Know
… släpper smörja som stinker mer än…
Amaranthe – Massive Addictive
… ett par skor efter ett marathonlopp. Under ett och samma år dessutom.
Detta är album gjorda för döva människor, tyvärr lär de sälja som smör i solsken och inspirera en hel del nya musikanter, vilket inte bådar gott för den svenska rockscenen.
In Flames – Siren Charms
Som en mix mellan Korn och Kent.
Nickelback – No Fixed Address
HAHAHAHAHAHA.
No Fixed Address är inte bara årets sämsta kodynga utan även det värsta som släppts inom musikväg sedan Lou Reed’s samarbete med Metallica vilket resulterade i ”The-album-that-should-not-be-named.”
För det älskar jag Nickelback.
Bästa icke-rockiga album 2014:
First Aid Kit – Stay Gold
First Aid Kit har trollbundit mig ända sedan jag såg dem på Malmöfestivalen i somras. Stay Gold är inte bara årets bästa album utan innehåller även den låt som snurrat runt i min skalle flest gånger, My Silver Lining. Systrarna Johanna och Klara Söderberg sjunger på ett genuint sätt med röster från en annan dimension. Olika YouTube-kommentarer från människor som enbart lyssnar på death metal har förklarat sin kärlek till First Aid Kit.
Snacka om skickligt låtskrivande.
Eminem – The Marshall Matters LP2
Eminem är inte bara hiphopens okrönte konung utan även den artist som fick mig att börja lyssna på musik från första början. En sann poet av sin tid. Jag rådiggar The Marshall Matters LP2 även om den innehåller ett antal låtar för många. De två sista minuterna i Bad Guy är något av det råaste som skapats 2014. Den sista meningen i Rap God sammanfattar Eminem, ”Why be a king, when you can be a God?”.
Timbuktu – För Livet Till Döden
Refränger som luktar soul samt lugnare låtar än vi är vana vid när det kommer till Timbuktu. Släpptes inför valet så väldigt, väldigt politisk. För Livet Till Döden har sköna party-beats, dödliga rim och håller väldigt länge. Ett riktigt starkt album från en redig Skånepajk.
Lorde – Pure Heroine
Pure Heroine hör egentligen inte hemma på denna listan då albumet släpptes sent 2013, dock har 2014 varit Lorde’s år så den får vara med ändå – plus jag upptäckte henne för ungefär två månader sedan. Hennes röst trollbinder och låtarna är fantastiskt välskrivna och medryckande, det går inte att tröttna på denna gamla kvinna fast i en ung kropp. Oerhört mogen artist, om något lite överproducerad.
Neil Young – Storytone
Genuint välljudande, personlig med en stororkester. Glimmer och I’m Glad I Found You är årets två bästa ballader.
Bästa livespelning 2014:
Rival Sons är sex – när Jay Buchanan tar i från tårna så ifrågasätter jag min sexualitet och alla kvinnor blir gravida. Rival Sons är något av det bästa jag sett live och de växer för varje gång. Kan bli hur stort som helst.
Iron Maiden – Copenhell
Det här var min första gång med Maiden och jag blev besviken över att det inte var så storslaget som jag hade förväntat mig, mest på grund av kungagubbarnas trötthet. Men så fort de drog igång låtar som The Evil That Men Do, den uttjatade The Number Of The Beast och Aces High så förvandlades den dryga publiken på 10.000 till 100.000, jag skreksjöng högre än någonsin och en och annan tår fälldes. Min första spelning med Maiden kommer vara det mest minnesvärda från 2014.
Graveyard – Malmöfestivalen
Graveyard är ett sådant band som gör mästerliga album, men är relativt mediokra live. Märk då min förvåning över deras spelning på Malmöfestivalen, en spelning som skulle bli en av årets bästa. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, men allt var genuint och stämningen var tätt. En fin kontakt mellan band och publik. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på hur bra Uncomfortably Numb var.
VA!? – Helldorado Rockfest
En kvinnlig powertrio från småhålor runt om i Skåne spelar på en festival i Sveriges tråkigaste stad, Eslöv, kan det vara något?
VA!? hänförde mig från första till sista ton. Samspelet och spelglädjen kunde inte varit bättre, samt starka låtar som rycker tag i en vilket gör det svårt att hålla fast vid en sur min när VA!? spelar.
In Solitude – Babel
Mörk spelning – både avseende ljus, färg och musik, men så medryckande bra att huvudet inte fick vila.
Förhoppningar för 2015:
Thåströms nya album Den Morronen släpps i februari, förväntningarna är skyhöga och jag siar redan nu om att den blir 2015 års bästa album. Livespelningen med honom blir årets bästa – logiskt.
Metallica släpper förhoppningsvis sitt nya album under årets gång, de går tillbaka till sina rötter och delar ut käftsmällar som aldrig förr. Slayers nya blir medioker. Tool släpper nytt som tar andra platsen över 2015-års bästa album.
The Arks medlemmar, utom Ola Salo, börjar få slut på pengar. De övertalar Salo om en comebackturné och Sveriges bästa liveband återförenas. Rage Against The Machine återförenas och kommer till Sverige, hoppas.
Fler festivalbesök.
Odla långt hår och skägg samt pumpa upp mig till gladiatorstorlek.
Skribent: Jonas ”Madman” Persson