28 744 minuters Spotifylyssnande, 100+ livespelningar, 5 festivaler, 2 kryssningar, ett par intervjuer samt otaliga konsertöl och oräkneliga toaselfies med tjejerna summerar mitt 2014. Här följer en sammanfattning av året i 5 x 5 punkter, enligt mina ögon och öron.
Klicka på rubriker för att läsa recensioner av albumen eller konserterna, och lyssna på Sajkos Spotifylista med de bästa låtarna från det gångna året HÄR.
Bästa album 2014
5. At War With Reality – At The Gates
Att toppa legendariska Slaughter Of The Soul 19 år senare är en omöjlighet, och jag vill hellre se At War With Reality som ett nytt kapitel än ett försök att återupprepa det förflutna. Ett ganska trevligt sådant för örat dessutom. Majestätiska melodier snirklar sig mellan krossande rytmer, och Tomas Lindberg agerar välrenommerad historieberättare som vore growlet ett episkt versmått.
Besinningslöst bankande bjuds från det polska bandet som med utbytt rytmsektion verkar starkare än någonsin. Trots uttalanden om musikalisk mognad låter det lika brutalt kompromisslöst och solitt som jag kunnat önska mig av dödsmetallkvartetten. Kusliga melodislingor och mörk suggestivitet utgör kronan på verket.
3. Grand Morbid Funeral – Bloodbath
Ibland är det nödvändigt för ett band att hitta en ny sångare, och detta scenario är i nästan varje fall förknippat med högljutt missnöje bland fans och kritiker. Så verkar vara fallet även när sångaren i fråga är smått legendariska Nick Holmes, frontfigur i Paradise Lost. Oavsett vad man anser om Old Nicks sånginsats här tycker jag att det är omöjligt att bortse ifrån att låtskrivandet på denna skiva är otäckt superbt. Ny platta, ny sångare – samma hårda sound.
2. Foundations Of Burden – Pallbearer
Detta album är en skatt – glimrande med ett sorgesamt, kallt sken – som jag är lycklig över att ha fått placerad till mitt öra innan jag själv hade en aning om vad det hela rörde sig om. Pallbearer från Little Rock, Arkansas, är i doom metal-branschen, och detta deras andra album framkallar eufori genom långsamt malande, hjärtslitande melankoli. Brett Campbells breda vokala register förstärker allt ytterligare. Inget annat än amazing.
”Magi. Den är farlig. Den är äventyrlig, och organisk”. Vägen fram till Behemoths tionde album har varit varken enkel eller spikrak, men i början av året landade The Satanist äntligen inför allmänhetens åhöran, och jag tycker Nergals ord beskriver den bäst. Verket har en känsla av mörk magi som går över genregränser och banar nya vägar. För samtidigt som de söndertrasande kvaliteter som vi känner så väl med detta band representeras i många spår, ges även plats åt en annorlunda approach, lite långsammare, lite lättare, men inte mindre kraftfull. Behemoth visar sig i en återfödd, mångfacetterad gestalt och levererar rätt och slätt årets album.
Bästa låt 2014
5. Infernal Light – Eosphorus
Egentligen förtjänar hela plattan Winds Of Apep ett omnämnande, men med hård konkurrens bland större aktörer på albumlistan hamnar istället undertecknads favorit här. Detta är black metal på uppgång som jag hyser stort hopp till, och den utvalda låten sprider infernaliskt ljus över detta faktum.
4. Ottá – Sólstafir
Irritation uppstod när jag efter Sólstafirs spelning på Getaway Rock Festival inte kunde hitta låten med den där catchiga gitarrslingan någonstans. Det visade sig dock att det var titelspåret på deras kommande album som kom några veckor senare: Ótta. Hela alstret är för övrigt ett isländskspråkigt balsam för själen.
3. Foundations – Pallbearer
Det känns som att jag denna höst oftare än inte har haft svårt att få denna långsamt tuggande rytm ur huvudet. Vackert sjungen desperation och stort djup gör den inte heller lättare att glömma. Som om jag skulle vilja det!
2. Deathless – Revocation
Årets peppigaste låt stod Massaschusettsbandet Revocation för. Även om den börjar sedvanligt manglande är refrängen ovanligt svängig och vrålvänlig (får man säga poppig?). Jag blir glad, helt enkelt.
1. Ora Pro Nobis Lucifer – Behemoth
Låten som fick folk på fest att skrika ”inte denna igen!”. Detta betyder dock endast att det fanns desto fler som inte kunde låta bli att queue:a den om och om igen. For thine is the kingdom, and the glory, forever!
Bästa live 2014
5. Marduk på Black Christmass, Norrköping (19/12)
Som för att sätta punkt för året sammankallade Marduk till ett ont möte och visade sig i den bästa form jag hittills observerat. Centralfiguren Morgan Håkansson var initiativtagare till den svarta festivalen i hemstaden tillsammans med Olof Wikström (Skrikhult), och det var således inte mer än rätt att bandet själva på fredagen visade var skåpet skulle stå. Setlisten innehöll hela Panzer Division Marduk, och det enda som kunde gjort det hela bättre vore om jag haft möjlighet att se även lördagens gig som ska ha gått i Those Of The Unlight-plattans tecken.
4. Opeth på Münchenbryggeriet, Stockholm (15/11)
Årets skivsläpp Pale Communion gick inte in bland mina favoritalbum med avsändare Opeth, men nog går låtarna ändå ner på ett utsålt Münchenbryggeri i höstmörkret. En setlist bestående av låtar vars härkomst spänner över nära två decennier, snyggt ljus och medelålders (sinnessjukt begåvade) gubbar, varav en styck growlande Åkerfeldt. Vad mer kan man önska sig?
3. Watain på Malmöfestivalen (18/8)
Det här är inte den spelning jag gett högst betyg av alla under året. Trots det får Watain inta bronsplaceringen på denna lista, då sommarens Malmöspelning gav den mäktigaste känslan jag upplevt på kanske hela året. Troligtvis inte för att det var ett perfekt framförande eller för att de ljudmässiga förutsättningarna var bra (det var de knappast), utan helt enkelt för atmosfär och äckligt stark spänning där jag stod ensam i publiken – ”fasansfullt fängslande”, som jag skrev då. En eloge till stadsfestivalen för denna bokning.
2. Meshuggah på Gröna Lund, Stockholm (31/5)
Det är omöjligt att inte nämna Meshuggah när de firar 25 år sedan debutalbumet Contradictions Collapse, och särskilt inte när de gör det med en spelning som enligt mig smällde högre än det mesta på festivalen STHLM Fields som gick av stapeln i stan bara en dag före. Lika komplext och perfekt hårt som vanligt, men med en setlist som spetsades med upprustade gamla bitar från början av karriären. Jag skrynklar ihop ansiktet till detta bands signaturface av blotta minnet.
1. Behemoth på Tyrol, Stockholm (25/2)
Sorry folks, men 2014 har verkligen varit dessa polackers år, och denna spelning manifesterade tidigt detta faktum. Blod, eld, smuts och aggressivitet, men med en ständigt närvarande livsglädje och eufori över att Nergal besegrat kroppsliga demoner och återigen kan föra sin starka dödsmetalltrupp mellan världens slagfält (läs: moshpits). Att denna spelning följdes av den sämsta jag sett i år (host, Cradle Of Filth, host) hjälpte bara till att höja besten till de högsta skyarna.
Bästa upptäckt 2014
5. Alfahanne
Efter att ha lyssnat på bandets debutplatta Alfapokalyps på Wackens VIP-camping föll pusselbitarna bestående av black metal, klassisk rock och punk på plats. Ungefär som bandets facebooksida deklarerar, det är ”kraftfullt och vackert, men fult på samma gång”. Dessutom är det inte alls ocoolt att Hoest och Niklas Kvarforth har bidragit till skivan. Tyvärr har jag hittills misslyckats med att se bandet live.
4. Inquisition
Jag må vara väldigt sen med att fatta grejen med Inquisition, särskilt med tanke på att bandet grundades 1988, men det krävdes en liveupplevelse för att få mig över till den mörka sidan, så att säga. När jag såg duon som en del av turnépaketet Behemoth/Cradle Of Filth i februari insåg jag dock att två personer helt uppenbart är nog för att spela riktigt grym black metal.
3. Sólstafir
Även här ett band som måste ses live för att begripas fullt ut. Jag blev hooked på deras vemodiga, indie-esque:a post-metal på Getaway Rock Festival, och i början av februari finns chansen att se dem i Stockholm och Göteborg. Alltså: missa ej.
2. Pallbearer
En snabb översikt av albumlistan ovan borde avslöja vad detta band gör även här. För den som älskar få men långdragna låtar av högkvalitativ doom är detta en fin upptäckt. Föregående släppet Sorrow And Extinction är också hemskt fint, även om årets mästerverk visar en annan nivå av finslipning.
1. Evocation
I det, trots skugga och öltillgång, kokande Bullhead City Circus-tältet på Wacken Open Air genomfördes årets viktigaste spelning med ett för mig då okänt band inom ramarna för Wacken Metal Battle. Evocation kom hela vägen från Hong Kong för att skaka om startfältet med svärtad metal, och jag och Dave korade dem som våra solklara vinnare. Tyvärr var det inte vi som bestämde, och då de riktiga jurymedlemmarna ville annorlunda fick bandet slutligen en fjärdeplats. Evocation kvarstår trots detta som ett band med extrem potential – blir de inte stora blir jag förbannad.
Förhoppningar inför 2015
– Nya plattor: Att Marduk släpper sitt trettonde album Frontschwein i januari lovar gott (ont?) för det nya året. I övrigt väntar jag på nytt material från bland andra Slayer, Dark Funeral och Ghost. Det ska också bli spännande att se om Marilyn Manson kan övervinna trenden av (minst sagt) mediokra plattor med nya The Pale Emperor.
– #varärbombus? Bandet vi avgudade i stor utsträckning under 2013 har inte gjort mycket väsen av sig i år. 2015 får man hoppas på lite mer #härärbombus.
– Mellanöstern (Egypten, Jordanien, Libanon och Dubai) och Bulgarien premiärtävlar i Wacken Metal Battle, och Uruguay är tillbaka och medverkar för andra gången. Min största förhoppning är att kunna vara på plats och bevaka tävlingen, som visat sig vara en grym arena för nya band på världens största metalfestival. W:O:A!
– Confessions of a Heretic – The Sacred and the Profane: Behemoth and Beyond: Ja, Adam ”Nergal” Darskis självbiografi kommer äntligen på engelska för oss som inte behärskar det polska språket. Boken släpps den 19/3 och är ett måste om man vill försöka förstå geniet bakom Behemoth lite bättre.
– Kanske vågar man hoppas att det uppstår en ny, mindre livescen i Stockholm det kommande året, då 2014 såg slutet för klubbarna Rocks, KGB och The Liffey’s källare. Jag hoppas åtminstone på många intima musikögonblick 2015, oavsett var dessa kommer att ta plats.
Hoppas att det nya året blir hårt för oss alla!
Skribent: Emma ”Sajko” Persson