Ta tjugotvå tusen minuter spenderade på en specifik musikstreamingtjänst, lägg till tusentals minuter liveupplevelser, ett otal hämtade från andra lyssningsalternativ samt passivt åhörande och koka ner det till 25 punkter sammanfattande året som gått och vad det lämnar för utsikter inför nästa – då får du Sajkos personliga årsbästalista anno 2015.
Klicka på rubriker för att läsa recensioner av albumen eller konserterna, och lyssna på Sajkos Spotifylista med de bästa låtarna från det gångna året HÄR. För rättvisans skull, lyssna även på årets album HÄR.
ÅRETS ALBUM
10. Paradise Lost – The Plague Within
9. Honningbarna – Opp de nye blanke
8. Marduk – Frontschwein
7. Chelsea Wolfe – Abyss
6. Leviathan – Scar Sighted
5. Monolord – Vænir
Doom/sludge-trion från Göteborg överträffade sig själva i början av året med sin andra albuminsats. Vænir är sex rått producerade spår som maler på tungt och okomplicerat, utan att för den sakens skull smälta ihop till en nyanslös massa. Effektfull sång som ekar i det avlägsna, långsamt köttande, minnesvärda riff och lyckade rytmvariationer leder lyssnaren igenom denna solida release.
4. Tribulation – The Children Of The Night
Även om jag initialt hade högre förväntningar för Tribulations uppföljare till 2013 års sjuka släpp The Formulas Of Death, går det när året är slut inte att bortse från nya plattans styrka. The Children Of The Night bygger i det mer melodiska och finstämda – mycket relativt såklart, det är fortfarande hårt – medan föregångaren fokuserade mer på snabba vansinnesriff med moshpitframkallande biverkningar. Riffen är dock fortfarande snygga (lyssna bara på Melancholia) och growlet lika brutalt som alltid, så eventuella kvarstående besvikelser är hursomhelst förlåtna.
3. Ghost – Meliora
Från förband till huvudakt (Tribulation gick nyligen ut med att de supportar Ghost på några skandinaviska datum i februari). Framgångssagan Ghost verkar inte vara villig att klinga ut inom någon överskådlig framtid, då man i år nått högre höjder än någonsin med tredje albumet Meliora – latin för ”bättre”, vilket bara går att hålla med om. Efter att ha hört några av låtarna för första gången på Sweden Rock Festival skrev jag: ”Bandet har lyckats med att förnya det koncept som tagit dem till storhet, och uppgraderat sig musikaliskt från förra skivan Infestissumam som de säkert spelat på turné tills de kräkts i sina masker. De nya låtarna Majesty, Cirice och Absolution är uppenbart välkonstruerade låthantverk som sätter sig i hjärnan efter att bara ha hört dem en gång.” Bättre. Ondare. Vackrare. Punkt.
2. Leprous – The Congregation
Norska Leprous introducerades för mig av folk i min närhet för ett bra tag sedan, vilket jag är extra glad för nu. 2015 har nämligen verkligen varit Leprous år i mina ögon – kulminerande med den speciella livespelning jag skriver om längre ner i den här årssammanfattningen. The Congregation är troligtvis den platta jag återkommit till flest gånger det här året, och den växer otroligt nog för varje genomlyssning. Soundet är unikt och excentriskt, ja, men de särpräglade riffen, rytmerna och melodier fastnar likaväl i huvudet som om varje spår förutom musikalisk awesomeness även innehöll superlim.
1. Mgła – Exercises In Futility
Det är ingen hemlighet att jag har en soft spot för polsk black. I år slog Mgła mig hårt och besinningslöst i lyssningsberoende med 42 minuter fullständigt sönderslitande urkraft. Varje ljuvt ångestdrypande ackord och vasst, ont vrål målar bilden av en avgrund man mer än gärna kastar sig ner i. Exercises In Futility är ett väl sammanhållet, mörkt och vackert mästerverk som i sex obetitlade stycken tillintetgör allt motstånd och säkrar sin plats som höststormarna och vinternätternas självklara soundtrack.
ÅRETS LÅT
5. Vi kliner – Honningbarna
Denna norska punkdänga får representera det närmast tvångsmässiga lyssnande på Honningbarna jag upplevt detta år. Tyvärr har jag inte lyckats se dem live än, vilket man såklart ska med ett band av denna typ.
4. Melancholia – Tribulation
Det är de nonchalant spelade, men genomsnygga gitarrpartierna som gör att man fastnar. Att låten byggs upp på ett effektivt sätt med olika lager av intensitet gör att man inte tröttnar.
3. No Hope In Sight – Paradise Lost
Bara det faktum att Nick Holmes growlar igen på nya Paradise Lost-plattan borde resultera i att åtminstone en låt tar sig upp på denna lista. Att No Hope In Sight är en elakt bra låt med ytterst vackra melodislingor fäller definitivt avgörandet.
2. Down – Leprous
Tveklöst årets bästa riff.
1. He Is – Ghost
Den ultimata kärleksballaden – till Satan. Papa Emeritus III:s ljuva stämma uppbackad av namnlös storslagenhet à la ABBA i en episk refräng. Kan det bli mycket bättre?
ÅRETS LIVESPELNING
5. Ghost, Annexet (Stockholm), 13/11
Efter att ha bjudit ut smakprov från nya plattan på festivaler och ströspelningar växte hajpen kring Meliora sig stor långt innan släppet i augusti. Att trycket på biljetterna till stockholmsdatumet på bandets europasväng var således kanske inte så konstigt. Slutligen kunde det nya materialets storhet verkligen vägas mot ”gamla” klassiker, allt omgivet av hela det mys-mystiska paket som tillhör en spelning med Papa & The Nameless. Trots mindre fantastiskt ljud är det främst goda intryck som kvarstår när jag tänker tillbaka – kanske är det datumet som spökar.
4. Opeth, Konserthuset (Stockholm), 4/10
Att bandet firar 25 gångna år med att spela på en av huvud-, tillika hemstadens mer elitistiska scener – på Den Helige Mikaels dag – är i sig värt en listplats. Att de gör det med all den musikaliska eminens man vill tillskriva dem garanterar kvällens plats bland årets bästa. Framförallt kommer jag att minnas den märkliga känslan av att sitta bland tusen fellow metalheads i salens fina rader, på parkett och balkong, lyssnande till de tyngre delarna av Opeths katalog, vaggande huvudet försiktigt i takt. Att publiken inte riktigt kan behärska sig gör bara att man känner sig med hemma i det berömda finrummet. (Bild från Münchenbryggeriet 2014)
3. Meshuggah, Sweden Rock Festival (Norje), 6/6
Meshuggah har aldrig någonsin gjort mig besviken, så hur kan jag utelämna årets dos av Sveriges bästa band från denna lista? Trots festivalformatets begränsningar och trots den sölvesborgska sommarnattens överraskande iskyla bryter bandets våldsamma exakthet igenom allt och välsignar de närvarande med sin episka jävla fantastiskhet.
2. Leprous, Bryggarsalen (Stockholm), 30/10
Ett länge efterlängtat liveframträdande såg ut att få ett abrupt slut när rökmaskiner på högvarv fick brandlarmet att utlösas mitt i första låten. Efter att samtliga i lokalen för säkerhets skull motats ut en sväng på gatan kunde bandet börja om – och fullständigt krossa mina höga förväntningar. Med en ny platta i bagaget som redan när den kom placerade sig högt på min mentala årslista och en månadslång, framgångsrik turné i ryggen bådade allt gott. Jag var dock inte beredd på att en spelning som saknade en hel del av det låtmaterial jag på förhand önskat kunde träffa mig så hårt. Fantastiskt mot alla odds.
1. Behemoth, Sweden Rock Festival (Norje), 7/6
Landets största rockfestival gick under i eld och polsk, svärtad döds när Behemoth fyllde den sista, skälvande timmen av årets upplaga med obarmhärtig prestation, pyroteknik och svart konfetti. Intrycken jag bevarat från denna mångfacetterade upplevelse talar om stämningsfullhet, kraft, symbolik, suggestivitet och mörker: ”Om man vill få sin hörsel, syn och förstånd slagna i småbitar av grymhet ska man se detta band.” Bandet verkar aldrig svika – den enda ständigt närvarande negativa punkten är att det förefaller nära omöjligt att inte längta efter mer. (Bild från Wacken Open Air 2014)
FÖRHOPPNINGAR FÖR 2016:
- Europa Blasphemia-turnén bestående av Behemoth, Abbath, Entombed A.D. och Inquisition blir precis så överjävla grym som man kan hoppas. Missa inte när detta hårda paket kommer till Göteborg och Stockholm (Trädgår’n 30/1 och Arenan 31/1) om du vill inleda konsertåret 2016 på brutalast möjliga sätt.
- Många band släpper många bra plattor.
Jag längtar bland annat efter nytt från Bombus (2015 var fortfarande för mycket #varärbombus för min smak), Gojira, Meshuggah, Satyricon, Dark Funeral, Katatonia och Kvelertak.
- Sista säsongen av Metalocalypse börjar produceras efter brutalt kampanjande.
Under året har storheter inom metalvärlden såväl som ”regular jack-offs” engagerat sig under #MetalocalypseNow genom att samla namnunderskrifter, twittra och skicka plektrum till produktionsbolag som skulle kunna finansiera Brendon Smalls tecknade serie om bandet Dethklok. Bland andra drog Metallica sitt strå till stacken och skickade en hel hög.
- The Hellacopters återförening suger ej.
Sweden Rock Festival bevisade (igen) att de är typ bäst genom att lyckas boka den sedan sju år nedlagda rockgruppen för en enda, världsexklusiv återföreningsspelning på festivalen, med anledning av debutalbumet Supershitty To The Max!’s 20-årsjubileum. Låt oss hoppas att de gör en sjujäkla spelning, för enligt mig är de ett av få band som lyckats sluta i tid.
- Festivalåret blir alldeles, alldeles underbart.
Till att börja med återuppstår de på obestämd tid begravda festivalerna Metaltown och West Coast Riot i inomhusversioner på Trädgår’n, Göteborg, i mars respektive februari. När festivalsommaren sedan kommit igång ordentligt efter Metallsvenskan, Sweden Rock Festival, Bråvalla och så vidare är det dags för Gefle Metal Festival att dra igång den första upplagan av den nya festivalen som tar över gasklockorna medan Getaway Rock Festival tar paus. Generellt hoppas jag på, och önskar er, många brutala musikupplevelser, kall öl och leriga festivalområden.
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotografer: Dave, Hannola