Sweden Rock Festival, Sveriges största och mest klassiska rockfestival, behöver knappast någon närmare presentation. Varje år vallfärdar över 30 000 hårdrockare till Sölvesborg i Blekinge för att njuta av några av de största rockbanden som stått på denna jord.
På onsdag förmiddag gled vi in mot Rosenlunds Camping. Tillsammans med kumpaner ifrån The Last Band, Baby Jane och Shock hade vi ansvaret för att DJ:a i VIP-området där Jägermeister huserade. Utöver detta försökte vi givetvis fylla dagarna med så mycket konserter som möjligt, något som visade sig bli ganska svårt.
Onsdag
Första dagen brukar alltid gå åt till att känna in läget och ta det lite lugnt, alternativt tokfesta efter att ha laddat i ett helt år. För egen del blev det förstnämnda alternativet, endast Magnum stod på schemat efter den ruskiga uppvisningen på Sticky Fingers i Göteborg tidigare i år.
Det visade sig att fullträffen måste ha varit en engångsföreteelse. Ljudet blåser bort något fruktansvärt och bandet har svårt att hantera en utomhusscen trots fin uppslutning. Bob Catley låter mer skränig än senast och överlag blir betyget ljummet.
Det är otur att man missar Black Trip, då mitt DJ-set sträckte sig över Queenrÿche och Blaze Bailey kan man i slutändan konstatera att dagen var tämligen bortkastad. DJ:andet går superbt men man undrar ifall det finns en enda skåning som kan tänkas önska något annat än Steel Panther eller Mötley Crüe.
Torsdag
På torsdagen kan vi konstatera att även om det är många välkända namn på affischen så är det ett av de svagaste åren någonsin. Alice Cooper löser en headline-plats men man vill ju ha något mer exklusivt. Att Volbeat avslutar hela festivalen är bara provocerande för oss bakåtsträvare, samtidigt går det inte att förneka att de är något djävulskt stora idag. Likförbannat provocerande.
Efter att ha spelat rockmusik för VIP-gästerna i deras inhägnad bredvid Festival Stage är det dags att se på Uriah Heep. Det blir en känslosam upplevelse, senast man såg dem stod Trevor Bolder och smattrade på basen men nu är han helt plötsligt avliden (vila i frid, tack för allt) och ersatt. Jag kan inte låta bli att fälla en tår, något som förstärks av deras fantastiskt laddade låtar. Överlag håller Uriah Heep samma höga klass som alltid men frågan är om inte åren börjar komma ikapp dem.
Efter konserten har jag noll feeling, benen känns som bly och det blir till att gå och lägga sig direkt.
Fredag
Tidigt på morgonen (nåja, vid lunchtid) är det dags att bege sig till Rockklassiker Stage där Thundermother lirar.
Åskmorsorna tar stabila steg framåt för varje gång man ser dem och efter att ha spelat frekvent ute i Europa har man jobbat in en självklarhet, en positionssäkerhet och ett självförtroende som jag inte sett så utvecklat hos dem innan. Alla är med, alla är naturliga och alla rockar. Yes!
På väg till DJ-båset hör jag Jeff Scott Soto’s ljuva stämma när den exklusiva Talisman-spelningen rullar på Rock Stage.
Mitt nästa mål är Canned Heat, ett band jag hållit väldigt högt i många år. Boogie-legenderna från Amerika, som spelat på legendariska festivaler som Monterey Pop Festival 1967 och Woodstock 1969, var ett band som jag trodde att jag missat för alltid när jag såg Fleetwood Mac istället förra året (de bokades in i Göteborg samma dag som Fleetwood spelade i Globen). Äntligen fick jag chansen och det var som en chansning som gick hem! Vilka musiker, vilket sväng och vilken skön stämning! Gubbarna håller än, något man dock inte kan säga om krockande W.A.S.P som jag försökte att kolla in en stund. Blackie Lawless orkar lite grann, men inte tillräckligt för att ge publiken valuta för pengarna. Precis som väntat så är det uselt.
Klockan tio på kvällen kommer till slut festivalens höjdpunkt, de som vi alla väntat på och de som ska rädda festivalen. Jag talar om Black Sabbath. Bandet jag inte heller trodde att jag skulle få se, efter att chansen gled ur mina händer då förra turnén ställdes in och jag fick lösa in min biljett igen.
Att se Geezer Butler och Tony Iommi, denna gången med Ozzy Osbourne, gör mig skakig av bara tanken. Redan från början är det en magi och en ondska som ligger som en dimma över festivalområdet. Ozzy sjunger förvånansvärt bra och den slags omyndighetsstämpeln som han fått dras med sedan dokusåpan om hans familjs liv är som bortblåst. Han är lite stel och överdrivet mysig, men nog är han en man och ingen grönsak. Att upprättelsen kommer till tonerna av Geezers och Tonys felfria spel gör det hela så ljuvligt.
Festivalens höjdpunkt kommer när Black Sabbath spelar första låten från skivan Black Sabbath, Black Sabbath.
Efter en regnfri och solig dag faller det helt plötsligt droppar från himlen och mörkret anländer. Kan det vara så att hårdrockens fäder kontrollerar elementen och universum? Ståpälsen och magin är ett faktum. Gammal är äldst, Sabbath krossar.
U.D.O bokas in som ersättare för Megadeth, det utlovas ett klassiskt set med mycket Accept. Detta stämmer inte när bandet väl äntrar scen, således blir det ganska ointressant. Godnatt.
Lördag
Även idag är det bra band tidigt och jag beger mig för att se Horisont. Efter att ha sett dem en handfull gånger och de uteslutande bjudit på magiska konserter ska det bli spännande att se dem på en större festivalscen.
Detta blir även gitarristen och orginalmedlemmen Kristofers sista framträdande med orkestern, vilket verkar ha firats dagen innan i form av en ”sista kväll med gänget”. Detta märks på Axels sång ganska rejält, den raspar på ganska bra och når inte upp på de höjderna han annars tar med en sylvass stämma.
Jag går efter spelningen och kollar lite på Monster Magnet, även här blåser ljudet bort något fruktansvärt och även om jag gillar det så håller de inte intresset uppe konstant. På vägen ut får vi även se 80-talshjältarna Madam X på håll, man undrar om man ska skratta eller lyssna men framför allt är man mest glad över att se dem.
Till slut var det dags att få se Y&T live. I den stekande solen får vi se Dave Menikettis mannar kliva upp på Festival Stage och visa vad riktig hårdrock är. Det är varken överdrivet bra eller dåligt, det är precis lagom och vi bjuds på allt det vi vill se levererat så som vi vill ha det. Det är det jag uppskattar med Y&T, de krånglar inte. De experimenterar inte. De lirar hårdrock.
Next up: Billy Idol. Allas vår favoritpunkare, som inte spelar punk, har med sig sin klassiska vapendragare Steve Stevens och det är främst åsynen av dessa som är konsertens behållning. Jag må låta negativ men detta var året då väldigt få band var på tårna och levererande. Ännu färre överpresterade.
Trots att jag tycker att Billy Idol i sina bästa stunder är fantastisk musik kan jag inte låta bli att slås av hur tunt det är med riktigt kvalitativt material bakom hitsen. Ingen scenshow och ingenting speciellt, man hade hoppats att iallafall få ut lite mer av konserten än några standard-versioner av White Wedding och Rebel Yell.
Efter denna konsert är det bara att vända blicken mot Rock Stage, där Ted ”The Motor City Madman” Nugent ska dyka upp när som helst. Upp på scen kommer han skjuten som ett skott, tillsammans med sitt band. Han skriker, sjunger och spelar gitarr som en regelrätt galning och att se den energin hos en man som gjort över 6000 konserter i sina dagar är beundransvärt.
Dessvärre är ljudet både grötigt och helt okristligt högt, det känns som att man verkligen hade velat se honom i eget namn någon annanstans. Likförbannat är han ju en rockhjälte som kan sin grej. Att han sedan är en sexistisk, skjutglad renodlad tok är en annan sak.
Efter Ted är det dags att köra ett sista DJ-set innan jag tackar för mig för detta året.
Sammanfattning
Lite svagare år för min del, väldigt få ”måste-band” och de som väl lirar underpresterar i för stor utsträckning för att det ska vara ok.
Mest hyllningar får Rob Zombie och Alice Cooper av folk man träffar, band som satsar hårt på show premieras när andra är tråkiga.
Det går dock inte att säga annat än att Sweden Rock Festival är den överlägset viktigaste festivalen vi har i vårt land, ingen annan festival kommer i närheten. Banden är stora, kvalitativa, det är bredd på affischen och det är djup. Det är exklusiva framträdanden och få andra festivaler kan erbjuda så högklassig underhållning från förmiddag till morgontimmarna.
Matutbudet överträffar sig självt för varje år som går och man kan äta riktig gourmetmat hela dagarna.
Mängden toaletter måste utökas något för att kunna minska köerna.
Förhoppningar inför 2015
Det är en våldsamt svår uppgift att sätta ihop headliners till nästa år. Det är den främsta frågan. Man kan inte sätta band som Saxon, Motörhead eller Accept som headline, även om det är bekvämt att flytta upp Alice Cooper-size band.
Frågan är hur statusen är för band som Scorpions och Van Halen, eller om man kan tänkas blicka mot andra, mer moderna akter som Rammstein och Slipknot?
Det ska bli mycket intressant att se hur de går vidare för nu börjar man se att ett visst skifte sker. Förtjusningen är skräckblandad men samtidigt kan man alltid lita på att vi bjuds på en del riktiga dragplåster.
Skribent: Viktor Skatt