hypocrisydisclosure

For the English review, scroll further down.

Datum: 22/3 – 2013
Bolag: Nuclear Blast 

Hypocrisy behöver egentligen ingen vidare presentation, men för er som inte känner till dessa death-metallegender kommer här en kort en.
De startade 1990 i Ludvika av musikgeniet samt monsterproducenten Peter Tägtgren och har släppt ett antal klassiker inom death-metalscenen. Abducted, Osculum Obsenum och Virus ses alla som Sveriges bästa death-metalalbum. Därför är det inte konstigt att fans av denna genre har höga förväntningar inför bandets tolfte album. Som tur är infrias alla dessa och Hypocrisy kan stolt även lägga till End Of Disclosure bland sina klassiker.

Inför End Of Disclosure har Peter Tägtgren sagt att han vill gå tillbaka till rötterna, till det mer episka ljudet som en gång i tiden kännetecknade Hypocrisy. Jag skulle själv inte påstå att End Of Disclosure är ett traditionellt death-album utan snarare mer melodisk death, men det är minst lika episkt som förr och framför allt ett av bandets starkaste album på länge.

Först ut har vi titellåten End Of Disclosure som släpptes tidigare i år i form av en musikvideo. Låten ger dig en indikation på hur albumet kommer att låta, men den kan ändå inte summera upp själva ljudet. Ett karaktäristiskt drag som du kan höra under denna låt och efterföljande låtar är dess melodi som både är nyanserat och varierat så in i bomben att det inte finns en enda enformig sekund på hela albumet, vilket är ett av skälen till att End Of Disclosure är så mästerligt.
Låten tar även upp konspirationer om utomjordingar, en idé om att de kommer anfalla oss eller redan är bland oss vilket är albumets huvudsakliga tema. En textrad från titellåten är: ”Fantasy invasion from the sky, trillion dollars secret fund. Drillin cities underground. Only for the selected ones.”
Kolla bara in albumomslaget här ovanför så ser ni en utomjording sittandes på sin tron med Jorden i sin vänstra hand.

Nästa låt ut, Tales Of Thy Spineless är en av albumets höjdpunkter och den ger dig en större indikation över vad du kan förvänta dig utav resterande låtar.
Här visar Tägtgren prov på sina sånginsatser. Hans röst är brutalt hård och våldsam, den är även rikligt varierad med olika tonlägen och läten. Det fascinerande är att han inte låter likadant på någon av låtarna, utan förändrar rösten inför nästkommande låt, vilket bidrar till en rik variation. Jag skulle till och med vilja gå så långt och säga att hans röst inte varit bättre än såhär tidigare under sin karriär. Lyssna bara på näst sista låten When Death Calls så får du höra Tägtgren som mest aggressiv.

Kerry King från Slayer har i en intervju sagt att det är de långsamma riffen som är de hårdaste, något som Hypocrisy tagit vara på under Hell Is Where I Stay där tempot sänks en aning.
Här visar även den före detta Immortal-trummisen Horgh att hans stil passar som handsken i bandet då han både kan ta det lugnt där det behövs för att i nästa sekund gå loss som en galning och misshandla skinnet på ljuvaste maner.
Med sin bas är Mikael Hedlund i symbios med Tägtgren vilket bidrar avsevärt till den stora episka känslan.

Som jag skrev förut är utomjordingar ett genomgående tema över albumet vilket märks under min absoluta favoritlåt 44 Double Zero, som med sin melodiska rytm och lättsjungna refräng lär bli en given live-hit. Jag drar långsiktiga associationer till TV-serien 4400 som sändes mellan 2004-2007, den handlar om att 4400 människor försvinner spårlöst för att sedan återvända med magiska krafter efter att utomjordingar kidnappat dem. Även om Tägtgren kanske inte har tagit inspiration från serien så finns det ändå en hel del likheter dem emellan.
Alienkonspirationerna återfinns som tydligast under avslutande låten The Return med textraden: ”To reconnect your DNA, it’s time to adapt. A new era is born, a new dimensional force. The return of the Gods, the creators of life.” Bara från denna textrad kan vi tolka att Tägtgren siar om att gudarna (utomjordingarna) återvänder och en ny era börjar.
Det är väldigt djärvt att ta in utomjordingar som ett genomgående tema då många säkert spyr galla över sådana barnsligheter och kan tycka att Tägtgren har tappat det. Jag ser det själv som något unikt och nytt, plus att vi jordlingar kan väl ändå inte vara ensamma i hela universum. Eller kan vi det?

Jag vet att jag inte har tagit upp alla låtar, men jag kan säga att den ena låten är lika bra som den andra. De nämnda låtarna här ovanför är de som stod ut lite extra.
End Of Disclosure är ett av de mer tighta och melodiska death-metalalbumen jag hört på åratal, ja, sedan Amon Amarth’s With Oden On Our Side från 2006.
Det enda jag kan tycka som är negativt med albumet är att det endast är nio låtar långt. Tre till i samma kvalité hade inneburit högsta betyg, men nu tappar den en siffra på grund av detta.

Med en tight produktion av Tägtgren själv och en riklig variation i den brutala musiken, men framförallt sången, kommer End Of Disclosure med all säkerhet att finnas med på min topp-10-lista över bästa album 2013. Får du en chans bör du absolut lyssna dig in på albumet, sannolikheten att du blir besviken är väldigt liten. Det är bara att lyfta på hatten för Hypocrisy och tacka för ännu ett mästerverk.

Bäst: 44 Double Zero och Tales Of Thy Spineless.
Sämst: Endast nio låtar
Betyg: 9/10

Du kan köpa End Of Disclosure via CDON och iTunes.

Låtlista:
1. End Of Disclosure
2. Tales Of Thy Spineless
3. The Eye
4. United We Fall
5. 44 Double Zero
6. Hell Is Where I Stay
7. Soldier Of Fortune
8. When Death Calls
9. The Return

Skribent: Jonas ”Madman” Persson

____________________________________

ALBUM: Hypocrisy – ”End Of Disclosure”

Release: 22/3 – 2013
Label: Nuclear Blast

Hypocrisy needs no introduction, but for those of you who do not know these death metal legends, here is a short one.
They started in 1990 in Ludvika, Sweden by musical genius and monster producer Peter Tägtgren and have since then released a number of classic death metal albums, like Abducted, Osculum Obsenum and Virus. Therefore it is no wonder that fans of this genre have high expectations for the band’s twelfth album. Luckily all these expectations are met and Hypocrisy can be proud to add End Of Disclosure to their other classics.

With End Of Disclosure Peter Tägtgren said that he wants to go back to the roots, to a more epic sound that once characterized Hypocrisy. I, myself, would not say that End Of Disclosure is a traditional death album, it’s rather more melodic death, but it’s just as epic as before and especially one of the band’s strongest album in a long time.

First up we have the title track End Of Disclosure which was released earlier this year in the form of a music video. The song gives you an indication of how the album will sound, but it still can not sum up the sound itself.  One key characteristic you’ll find that this track has in common with every other one is melody, it’s both nuanced and varied so there is not a single dull second on the entire album, which is one of the reasons why End Of Disclosure is so amazing.
The song also takes up conspiracies about aliens, an idea that they will attack us or are already among us which is the album’s main theme. A line from the title song is: ”Fantasy invasion from the sky, trillion dollar secret fund. Drillin cities underground. Only for the selected ones.”
Just check out the album cover above and you will see an alien sitting on his throne with the Earth in his left hand.

Next track, Tales Of Thy Spineless is one of the album’s highlights and gives you a better indication of what you can expect from the remaining songs.
Here Tägtgren shows real power with his voice which is brutally tough and violent. It is also richly varied with different pitches and sounds. The fascinating thing is that he does not sound the same on any of the tracks, it’s like they have different singers for each track, which contributes to a rich variety. I would even go so far to say that his voice on this record could be the most hard-hitting of his career. Just listen to the second last track When Death Calls and you’ll hear Tägtgren when he is the most aggressive.

Kerry King from Slayer once said in an interview that the slowest riffs are the hardest, which Hypocrisy have taken advantage of during Hell Is Where I Stay where the tempo drops slightly.
It also shows that the former Immortal drummer Horgh fits in the band like a glove with his style when he can both take it slow where it is needed and in the next second go off like a wild animal and beat the skin with the sweetest manners.
With his bass Mikael Hedlund is in symbiosis with Tägtgren which contributes significantly to the great epic feeling.

As I wrote before, aliens is the theme throughout the album, which is evident in my absolute favorite track 44 Double Zero. With it’s melodic rhythms and easy-sung chorus it’s likely to be a live-hit. I draw long-term associations with the TV series 4400 which aired from 2004 to 2007, it’s about 4400 people who disappears without a trace and then return with supernatural powers, all after an alien abduction. Although Tägtgren may not have taken inspiration from the series, there is still a lot of similarities between them.
Alien conspiracy is found evidentily during the final track, The Return, with the text line: ”To reconnect your DNA, it’s time to adapt. A new era is born, a new dimensional force. The return of the Gods, the creators of life. ”- Just from this line of text, we can interpret that Tägtgren predicts that the gods (aliens) returns and a new era begins, it’s not a happy era.
It’s very brave to have aliens as a recurring theme when a lot of people might think it’s childish and may think that Tägtgren has lost it. I, myself, see it as something unique and new and we Earthlings certainly can not be alone in the universe, can we?

I know I have not covered all the songs, but I can say that the next song is as good as the other. The mentioned songs above are those that stood out a little extra.
End Of Disclosure is one of the more tight melodic death metal albums I’ve heard in years, since Amon Amarth’s With Oden On Our Side from 2006.
The only thing I can think of that is negative with the album is that it’s only nine tracks long. Three more of the same quality would have led to the highest rating.

With a tight production from Tägtgren himself and a rich variety in the brutal music, especially the vocals, End Of Disclosure will certainly be on my top 10 list of best albums 2013. You should listen to the album when you get a chance, the likelihood that you’ll be disappointed is very small. Simply bow down to Hypocrisy and thank them for yet another masterpiece.

You can buy End Of Disclosure via iTunes.

Best: 44 Double Zero and Tales Of Thy Spineless.
Worst: Only nine songs.
Rating: 9/10

Track list:
1. End Of Disclosure
2. Tales Of Thy Spineless
3. The Eye
4. United We Fall
5. 44 Double Zero
6. Hell Is Where I Stay
7. Soldier Of Fortune
8. When Death Calls
9. The Return

 


Writer: Jonas ”Madman” Persson

 

2 svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas