soilwork-the-living-infinite

For the English review, scroll further down.

Datum: 1/3 – 2013
Bolag: Nuclear Blast Records

Efter tre års tystnad och endast två år kvar till sitt 20-årsjubileum släpper Soilwork sitt nionde album, The Living Infinite, som är ett dubbelalbum. För att göra en lång historia kort är The Living Infinite är en fin blandning av The Chainheart Machinen och bandets absolut bästa album Figure Number Five.
Albumet är som en berg- och dalbana med en hel del toppar, men även dalar. Frågan är om Soilwork lyckas tillfredsställa sina lyssnare även denna gång. Det återstår att se.

The Living Infinite klockar in på chockerande 80 minuter som sträcker sig över 20 låtar. Personligen är jag allergisk mot album som är alldeles för långa då jag vill kunna trycka på play, luta mig tillbaka i soffan och efter 40 minuter ha fått en öronorgasm som heter duga. Med The Living Infinite måste jag dela in albumet i två sessioner vilket är väldigt synd.

Soilwork’s nya mastodontverk startar starkt med Spectrum of Eternity, ett symfoniskt intro som sedan mynnar ut i ett Tom Araya (Slayer)-skrik.
Med smisk på skinnet från trummisen Dirk Verbeuren, unikt slukande melodisk-deathmetal riff och en väldigt imponerande sånginsats av Björn ”Speed” Strid blir albumets första låt en av Soilwork’s bästa. Jag kan riktigt känna hur den melodiska deathmetal-elektriciteten strömmar genom min kropp och det känns jävligt bra.
Den nya gitarristen David Andersson passar som handen i handsken. Han visar prov på sin musikaliska talang genom att riva av ett magnifikt solo, plus att hans snabba shreddande masserar öronen på bästa tänkbara sätt.

Något jag fasade över innan The Living Infinite var Herr Strids skönsång som verkligen inte på något sätt är dålig, snarare alldaglig, och ett av skälen till att mitt intresse för Soilwork dalat neråt under årens gång.
Så fort Spectrum Of Eternity når sina sista toner höjs mitt intresse för detta Helsingborg-band än en gång. Soilwork är tillbaka med ett stort BAM.

Nästa låt ut ur lurarna är Memories Confined som är en nedgång från första låten. Den startar med ett långsamt riff som ligger och tuggar under hela låtens gång, solot börjar långsamt och är väldigt kort. Som jag skrev ovanför så är albumet som en berg- och dalbana när det gäller kvalitén, men den har mer positiva aspekter än negativa så fortsätt läsa kära medmänniskor.

Albumet må vara lika långt som de flesta filmer, men Soilwork har gjort sitt bästa för att du inte ska tappa intresset och bli uttråkad.
Det bryter gränser mellan melodisk-death och metalcore genom att lägga till sin egen lilla touch på ljudet, som det lite mörka, spanska flamenco-introt till The Living Infinite I och Vesta.
Det finns ett mer bluesaktigt ljud i Whispers and Lights för att blanda två olika sub-genrer lite mer.
Något som dock genomsyrar hela albumet och lär älskas av gitarronanerande människor är kvalitén på de flesta gitarrsolona. Här har Soilwork verkligen överträffat sig själva.

Jag hade nu tänkt göra en guide över topplåtarna på albumet, för det finns några stycken.
This Momentary Bliss börjar med ett härligt melodiskt intro. Denna låt är ett perfekt exempel på hur metal-genren kan göra en rörd till tårar genom ett vackert ljud, men ändå behålla sin hårdhet. Låten är fylld med olika melodiska riff som omfamnar Strids fantastiska sånginsats.
Tounge startar med ännu ett grymt intro som sedan mynnar ut i snabbt gitarrspel och Strids bästa sånginsats när det kommer till skönsång, på albumet. Han visar prov på en riklig variation här. Höjdpunkten på låten är ändå de dubbla baskaggarna från Verbeuren, mannen är ett monster och jag undrar hur många gånger de fick byta skinn under inspelningen av The Living Infinite med tanke på hans hårda, snabba och tighta spel.
Ibland ertappar jag mig själv med att koppla bort de andra instrumenten bara för att få njuta av hans magnifika trumspel titt som tätt under albumets gång.
De hårda riffen bryts abrupt av en lite mer trance-liknande psykadelisk ton för att sedan mynna ut i ett solo som säkerligen kommer få dig att plocka fram din luftgitarr.
Long Live Misanthrope börjar magnifikt och sitter egentligen ihop med föregående låt Entering Aeons. Detta är en ren melodisk-deathlåt med lite skönsång här och där. Solot är det bästa på albumet, det startar lite progressivt och orientaliskt för att sedan öka tempot. Utan tvekan albumets bästa låt tillsammans med Spectrum Of Eternity.

Några andra låtar som också bör nämnas är Let The First Wave Rise som har en lättsjungen refräng och lär bli en framtida livehit. Realm of the WastedThe Windswept Mercy och Drowning With Silence är några låtar som du bör lyssna in dig på lite extra noga. 

Som du märker har bandet höjt ribban en aning när det kommer till variation, men är det tillräckligt för att underhålla sina lyssnare? Kanske, men bara knappt. Jag får en illusion av att många låtar återanvänder riff och andra liknande ljud vilket leder till en enformighetskänsla. Dessutom är titellåten uppdelad i två och inte särksilt minnesvärd plus att hela albumet avslutas fruktansvärt och intetsägande med Owls Predict, Oracles Stand Guard.
En annan sak som är väldigt synd är att det inte lämnas mycket utrymme för Ola Flink på bas och Sven Karlsson på keyboard.

Allt som allt är Soilwork’s senaste alster ett väldigt stabilt album, köp det, plocka ut dina favoriter och lyssna enbart på dessa så har du ett litet mästerverk.

Du kan boka The Living Infinite via CDON och iTunes.

Bäst: Spectrum of Eternity och Long Live Misanthrope.
Sämst: Att det är alldeles för långt och det värdelösa avslutningsspåret Owls Predict, Oracles Stand Guard.
Betyg: 7/10

Låtlista:
CD 1
1. Spectrum Of Eternity
2. Memories Confined
3. This Momentary Bliss
4. Tongue
5. The Living Infinite I
6. Let The First Wave Rise
7. Vesta
8. Realm Of The Wasted
9. The Windswept Mercy
10. Whispers And Lights

CD 2
1. Entering Aeons
2. Long Live The Misanthrope
3. Drowning With Silence
4. Antidotes In Passing
5. Leech
6. The Living Infinite II
7. Loyal Shadow
8. Rise Above The Sentiment
9. Parasite Blues
10. Owls Predict, Oracles Stand Guard

Skribent: Jonas ”Madman” Persson

____________________________________

REVIEW: Soilwork – The Living Infinite

Release: 1/3 – 2013
Label: Nuclear Blast Records

After three years absence and only two years away from their 20th anniversary Soilwork releases their ninth album, The Living Infinite, which is a double album. To make a long story short; The Living Infinite is a fine mix of The Chainheart Machine and the band’s best album, Figure Number Five.
The album is like a roller coaster with a lot of highs but also lows. The question is whether Soilwork succeeds to satisfy their listeners this time. That remains to be seen.

The Living Infinite is clocking in on shocking 80 minutes and 20 songs. Personally, I’m allergic to album’s that are far too long. I just want to press play, sit back on the couch and after 40 minutes have an ear orgasm out of the ordinary. With The Living Infinite, I have to divide the album into two sessions which is very unfortunate.

Soilwork’s new album goes out strong with Spectrum Of Eternity, a symphonic intro which then culminates into a Tom Araya (Slayer)-scream.
With great drum work from Dirk Verbeuren, unique guzzling melodic-death metal riffs and a very impressive vocal performance by Björn ”Speed” Strid the album’s first song is one of Soilwork’s finest. I can really feel the melodic-death metal electricity flowing through my body and it feels damn good.
The new guitarist David Andersson fits the hand like a glove. He demonstrates his musical talent by tearing off a magnificent solo, plus his rapid shredding massages my ears in the best possible way.

Something I dreaded over before The Living Infinite was Strid’s clean vocals which aren’t that unique, rather common, and one of the reasons why my interest in Soilwork went down over the years.
As soon as Spectrum Of Eternity reaches it’s final notes my interest for Soilwork rise once again, Soilwork is back with a big BAM.

Next song out is Memories Confined which is a downslope from the first song. It starts with a slow riff lying and chewing throughout the song. The solo starts slowly and is very short. As I wrote above, the album is like a roller coaster of quality, but it has more positive aspects than negative, so keep on reading dear fellows.

The album may be as long as most movies, but Soilwork has done their best to ensure that you will not lose interest of boredom.
The album breaks boundaries between melodic-death and metalcore by adding their own little touch to the sound, just listen to the dark, Spanish flamenco intro to The Living Infinite I and Vesta.
There is a more blues-like sound in Whispers And Lights just to mix two different sub-genres a bit more.
One thing that permeates the entire album is the quality of most of the guitar solos, here Soilwork have really outdone themselves.

I am now going to do a guide over the top songs on the album, because there are a few.
This Momentary Bliss begins with a wonderful melodic intro. This song is a perfect example of how metal genres can move you to tears with a beautiful sound, but still retain the hardness. The song is filled with various melodic riffs that embraces Strid’s stunning vocal performance.
Tongue starts with another great intro which then flows into fast guitar playing and Strid who gives his best performance when it comes to clean singing on the album, he demonstrates a rich variety here. The highlight of the song is the double bass drums from Verbeuren, the man is a monster and I wonder how many times he had to change drum skins while recording The Living Infinite considering his hard, fast and tight drumming.
Sometimes I catch myself to stop listening to the other instruments just to enjoy his magnificent drumming, which happens a lot through the album.
The hard riffs are interrupted abruptly by a little more trance-like psychedelic tone and then turned into a solo that is sure to make you rock out with your air guitar.
Long Live Misanthrope is a pure melodic death song with a little clean singing here and there. The solo is the best one on the album, it starts out a little progressive and oriental before increasing the tempo. This is without a doubt the album’s best song along with Spectrum Of Eternity.

Some other songs that also should be mentioned is Let The First Wave Rise that has an easy learning chorus and it will surely become a future live hit. Realm of the Wasted, The Windswept Mercy and Drowning With Silence are some songs you should listen a little more closely to.

As you can see, the band has raised the bar when it comes to variety, but is it enough to entertain their listeners? Maybe, but just barely. I get the illusion that many songs reuses riffs and other similar sounds which leads to a dull sensation. In addition, the title track is divided into two and easily forgettable plus the entire album ends horribly with Owls Predict, Oracle Stand Guard.
Another thing that is very unfortunate is that there is not much room for Ola Flink on bass and Sven Karlsson on the keyboard.
All in all, Soilwork’s latest album is solid. Buy it, pick out your favorites and listen only to those and you’ll get a small masterpiece.

You can order The Living Infinite via iTunes.

Best: Spectrum Of Eternity and Long Live Misanthrope.
Worst: The album is too long and the useless closing track Owls Predictable, Oracle Stand Guard.
Rating: 7/10

Track list:
CD 1
1. Spectrum Of Eternity
2. Memories Confined
3. This Momentary Bliss
4. Tongue
5. The Living Infinite I
6. Let The First Wave Rise
7. Vesta
8. Realm Of The Wasted
9. The Windswept Mercy
10. Whispers And Lights

CD 2
1. Entering Aeons
2. Long Live The Misanthrope
3. Drowning With Silence
4. Antidotes In Passing
5. Leech
6. The Living Infinite II
7. Loyal Shadow
8. Rise Above The Sentiment
9. Parasite Blues
10. Owls Predict, Oracles Stand Guard

 

Writer: Jonas ”Madman” Persson

 

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas