Trivium

Datum: 15/10 – 2013
Bolag: Roadrunner Records

Vengeance Falls är Trivium’s sjätte album och det är ingen mindre än Disturbed/Device-frontman David Draiman som står för producentrollen. Det är två skilda genrer som dessa artister sysslar med, men det sägs att han beslutade sig för att arbeta med bandet efter att ha hört föregående album In Waves.

Jämför man med deras tidigare album såsom mästerverket Shogun och Ascendancy är inte Vengeance Falls ett tungt album. Matt Heafy’s growl får stå åt sidan för hans mer melodiösa skönsång och jag kan sakna den där hårda tonen i hans röst. Albumet är i överlag mer melodiskt än tidigare verk, men oroa dig inte, det finns fortfarande tekniskt coola riff, något som In Waves tyvärr hade för lite av. Lyssna bara på början av varje låt så märker du att Trivium är ett band som kan skriva bra riff. Det finns även en hel del tillfällen till allsång, som sig bör på ett Trivium album – för alla gillar väl att sjunga?

Det negativa med Vengeance Falls är att varje låt startar med ett massivt entusiastiskt riff som sedan, sakta, men säkert utvecklas till något mer kommersiellt radiovänligt, i synnerhet på No Way To Heal och Through Blood And Dirt.
Min teori till att bandet söker efter detta lite mer långsamma mid-tempo-ljud är att de siktar in sig på en kommersiell bana och chansen att få spela på stora arenor inför tiotusentals människor.  Detta är något som Draiman är fullt medveten om när han leder Trivium mot sitt mål. De kommer säkerligen förlora fans på grund av detta tillvägagångssätt, men de kommer även vinna desto fler.

Om du likt Access: Rock’s egna Linda Florin får hjärtstopp av coola breakdowns lär du inte bli besviken på Vengeance Falls. Lyssna bara på Brave This Storm och Villany Thrives, Heafy’s growl är lika bra som alltid, men som jag nämnde ovanför förekommer de alltför sällan. Texten är kraftfull den med och ibland ertappar jag mig själv med att skrika med i vissa partier. Dock går det inte att komma ifrån att tyngden inte finns där, den är mer tillbakadragen till skillnad från Ascendancy där varje låt var som en käftsmäll.

Det finns väldigt tydliga influenser från DraimanVengeance Falls, i synnerhet under titellåten där Heafy låter skrämmande likt Draiman på gott och ont. En annan låt där Heafy experimenterar med sin sångstil är under den första minuten av Wake [The End Is Nigh] där han går ner i ett mörkare register än vi hört honom förut.

Trots att Trivium försöker gå mot det lite mer komersiella hållet och vi förmodligen aldrig kommer få en ny Shogun eller Ascendancy så får jag erkänna att Vengeance Falls är ett skönt album att lyssna på, som växer för varje lyssning.
Så, gör dig själv en tjänst, köp Vengeance Falls, tryck på play och headbanga vilt.

Vengeance Falls via iTunes.

Bäst: Vengeance Falls, Brave This Storm och Wake [The End Is Nigh].
Sämst: Att tyngden från föregående album saknas och att bandet rör sig mot ett mer kommersiellt ljud.
Betyg: 8/10

Låtlista Vengeance Falls:
1. Brave This Storm
2. Vengeance Falls
3. Strife
4. No Way To Heal
5. To Believe
6. At The End Of This War
7. Through Blood Dirt And Bone
8. Villany Thrives
9. Incineration: The Broken World
10. Wake [The End Is Nigh]

____________________________________

ALBUM: Trivium – Vengeance Falls

Vengeance Falls is Trivium’s sixth album and it’s none other than Disturbed/Device frontman David Draiman who is the producer. You have two different genres that these artists are usually associated with, but it is said that he decided to work with the band after hearing their previous album In Waves.

Compared to their previous albums such as the masterpiece Shogun and Ascendancy it’s clear that Vengeance Falls is not a heavy album. Matt Heafy’s growl stands aside for his more clean and melodic singing and I miss that hard tone in his voice. The album is generally more melodic than previous works, but do not worry, there’s still technically cool riff, something that In Waves unfortunately had too little of. Just listen to the beginning of each song and you’ll notice that Trivium is a band that can write great riffs. There are also a lot of opportunities to sing along – as it should be on a Trivium album.

The downside of Vengeance Falls is that every song starts with a massively enthusiastic riff that then, slowly but surely evolves into something more commercial radio friendly, especially on No Way To Heal and Through Blood And Dirt.
My theory is that Trivium is looking for a slower mid-tempo sound to find the commercial way and a chance to play in big venues for more people. This is something that Draiman is fully aware of when he leads Trivium towards their goal. They will certainly lose fans because of this approach, but they will also gain a lot more.

If you like Access: Rock’s own Linda Florin gets an heart attack from cool breakdowns, you’ll surely not be disappointed with Vengeance Falls. Just listen to Brave This Storm and Villany Thrives, Heafy’s growl is as good as ever, but as I mentioned above they occur too seldom. The lyrics is powerful and sometimes I find myself screaming along. However, you can not escape the fact that it’s not that heavy, it’s more withdrawn unlike Ascendancy where every song was like a punch in your face .

There are very clear influences from Draiman at Vengeance Falls, especially in the title song where Heafy sounds almost like Draiman. Another song where Heafy experiments with his vocal style is within the first minute of Wake [The End Is Nigh] where he goes into a darker register than we heard him before.

Although Trivium might be to going in a bit more commercial direction and we probably never will get a new Shogun or Ascendancy I have to admit that Vengeance Falls is a great album to listen to, it grows with every listening.
So do yourself a favor, buy Vengeance Falls, press play and headbang wildly.

Vengeance Falls via iTunes.

Vengeance Falls track listing:
1. Brave This Storm
2. Vengeance Falls
3. Strife
4. No Way To Heal
5. To Believe
6. At The End Of This War
7. Through Blood Dirt And Bone
8. Villany Thrives
9. Incineration: The Broken World
10. Wake [The End Is Nigh]

Writer: Jonas ”Madman” Persson