For the English review, scroll further down.
15/2 – 2013
DevilDriver
DevilDriver skapar ren och skär perfektion med både urvalet av låtar och den energiska samt glada spelning denna kväll.
Innan den obligatoriska öppningslåten End of the Line, ljuder en lugn country-liknande låt som handlar om Satan ur högtalarna, vilket bidrar till ett komiskt inslag.
Det långa introt till End of the Line avbryter abrupt den sataniska country-låten och bandet kommer ut på scen till publikens stora förtjusning. Sist av alla kommer den korta mannen med en enorm pondus, den alltid lika stiliga Dez Fafara. Med sig in på scen har han ett stort leende, vilket bådar gott.
End of the Line avverkas snabbt och bandet slösar ingen tid utan går direkt in i Cry for Me Sky. Under tiden låten spelas undrar jag varför jag står i fotodiket när min plats är på andra sidan kravallstaketet, där en stor circle pit har bildats. Det är en konst att ta bilder samtidigt som man headbangar för glatta livet.
Hela bandet har fullt med spring i benen. Det utdelas kramar på scen, leenden, grymma riffs och solos. Spelglädjen och lekfullheten är verkligen på topp. Det är nog inte bara jag som håller andan när basisten klättrar upp på en högtalare som befinner sig två meter ovanför scengolvet, hoppar upp i luften, särar på benen och landar mjukt som en groda medan han fortsätter lira.
Sedan kommer vi till Dez: Mannen, myten, legenden. Vem kunde tro att den korthåriga sångaren i nu metal-bandet Coal Chamber skulle växa upp, odla ett majestätiskt skägg, göra halstatuering och bli en av de stora frontfigurerna i ett ledande death metal-band? Inte många.
Hans hårda, aggressiva röst håller igenom alla låtar och den är mycket njutningsfull att lyssna på.
Med sin shaman-liknande dans sprider han en stor portion glädje och kärlek, när han vill att hela Amager Bio ska bilda en circle pit (absolut ingen wall of death, då det inte förespråkas här) så är det en circle pit av kärlek. Skulle någon snubbla hjälper man honom eller henne upp.
Han har även en god publikrelation då han skapar ögonkontakt, pekar på ett fåtal och ler.
Han är så energisk att han nästan trillar ner från scenkanten, vid enstaka tillfällen ser det ut som att han gör sig redo för att stagediva.
På tal om stagediving/crowdsurfing så har jag har nog aldrig tidigare sett så många bäras omkring under en spelning. Aldrig heller sett så många bäras över staketet. Publiken är verkligen något alldeles extra, speciellt om man jämför med Sverige. Det finns en större hunger hos danskarna och de räds inte att släppa loss alla sina hämningar. Jag tror att jag dissar Sverige nu och flyttar till Danmark (nej, Skåne tillhör inte Danmark).
Höjdpunkerna från spelningen sker under Head on to Heartache (Let Them Rot), där undertecknad sjunger sig hes, headbangar så nacken ömmar och kramar om närstående danskar för glatta livet.
Vissa försöker prata med mig: jag förstår inte ett smack, istället visar jag bara djävulshornen och ler.
När jag tänker att det inte kan bli bättre än så här frågar Dez, ”How many have our first album? Then you should know this song!”.
Första ackorden till I Could Care Less körs igång och hela Amager Bio exploderar av energi, circle piten blir större och jag själv kan knappt hålla inne mina kroppsvätskor. Efter låten orkar inte rösten mer, men givetvis följer Horn of Betrayal, Hold Back the Day och The Mountain. Den sistnämnda är en låt jag knappt ens vågat drömma om att få höra live. Det sista som är kvar av rösten förbrukas under denna låt.
Som om det inte vore nog så bjuds vi på en felfri Clouds Over California och Meet the Wretched som avslutningslåt på en mästerlig konsert.
Det finns inte många ord som kan sammanfatta denna spelning, mer än: ”Perfektion” och ”Kärlek”.
Tack DevilDriver för att ni gjorde mig helt salig. Förmodligen gjorde ni även en av de 10 bästa spelningarna under 2013.
Skit i alla kvinnor på Amager Bio, ikväll är det Dez Fafara som är alla killars våta dröm
Bäst: Head on to Heartache, I Could Care Less och The Mountain.
Sämst: Finns inget dåligt i perfektion.
Betyg: 10/10
Setlist:
1. End of the Line
2. Cry for Me Sky (Eulogy of the Scorned)
3. Dead to Rights
4. These Fighting Words
5. Not All Who Wander Are Lost
6. Pure Sincerity
7. Head on to Heartache (Let Them Rot)
8. I Could Care Less
9. Horn of Betrayal
10. Hold Back the Day
11. The Mountain
12. Clouds Over California
13. Meet the Wretched
Cannibal Corpse
Jag har ingen direkt relation till Cannibal Corpse då de, tro det eller ej, är alldeles för hårda för mig. Jag har ändå sett fram emot att se dem, de är ju trots allt ett kultband och föregångare inom genren vi kallar death metal. Något som är fascinerande är att det efter 20 år fortfarande inte finns något band som är så hårt och tight inom denna genre som Cannibal Corpse.
Jag skulle vilja sammanfatta spelningen med följande ord:
Efter tio minuter är de lika intressanta som klibbig sockervadd, ända tills den där lilla låten vid namn Hammer Smashed Face körs igång. Då förvandlas publiken till rabiessmittade hundar, danska sorten är värst.
Dock räcker inte denna lilla sammanfattningen till för att utgöra en recension, så här kommer mer.
Cannibal Corpse är ett gäng grymma musiker, som jag nämnde är de tighta som in i helvete och det sprutas ut grymma riff och solon som många band önskar de hade skrivit.
Tyvärr finns det inte mycket spelglädje i bandet och interaktionen dem emellan är lika med noll. Publikkontakten likaså. Det är en helt annan show jämfört med DevilDriver, där alla i bandet bjöd på sig själva under hela spelningens gång.
Bandets frontman George ”Corpsegrinder” Fischer skulle det kunna skrivas långa uppsatser om. Han är som en tjur på anabola steroider, speciellt när han går fram till scenkanten, slänger upp foten på högtalaren med hela sin pondus och growlar fram något oförståeligt i mikrofonen.
”Come on, I wan’t to see you all headbang. Try to keep up with me, you will fail!”, utbrister Corpsegrinder med ett leende innan Encased In Concrete. Jag försöker mig inte ens på att bräcka honom, istället står jag där med en stor fascination och tittar på denna tjur som snurrar sitt huvud snabbare än Herman Li (DragonForce) spelar ett solo. Hans nacke är inte mänsklig och hur han lyckas stå upp och gå rakt efteråt är oförståeligt.
Det kan dock bli lite löjligt, speciellt när han säger ”You should be afraid of me” och hela lokalen är tyst.
Bandet bjuder på en hel del klassiker som I Cum Blood, Fucked With A Knife (för alla kvinnor i publiken), A Skull Full of Maggots och ovannämnda låt, låten alla väntat på: Hammmmmer Smaaaaaashed Faaaaaaace. Den är sådär brutalt hård, redan vid första ackordet öppnas golvet upp och en sinnessjukt stor circle pit bildas. För den som inte kan tyda vad Corpsegrinder sjunger kommer här ett litet utdrag: ”Peeling the flesh off the bottom of my weapon, involuntarily pulpifying facial region. Suffer, then you die. Torture, pulverised. At one with my sixth sense, I feel free to kill as I please. No one can stop me, created to kill, the carnage continues”. Lyriken visar prov på stor fantasirikedom.
Även om det var en relativt tråkig spelning så är det coolt att ha sett Cannibal Corpse. Är du ett fan av den hårdare skolan bör du ha gjort det minst en gång i ditt liv.
Det är alldeles för lite kannibalism i dagens populärmusik.
Bäst: Hammer Smashed Face och A Skull Full of Maggots.
Sämst: Enformigheten och ”en dag på jobbet”- attityden.
Betyg: 4/10
Setlist:
1.Demented Aggression
2. Sarcophagic Frenzy
3. Scourge of Iron
4. Disfigured
5. Evisceration Plague
6. The Time to Kill is Now
7. I Cum Blood
8. Encased in Concrete
9. Fucked with a Knife
10. Priests of Sodom
11. A Skull Full of Maggots
12. Unleashing the Bloodthirsty
13. Make Them Suffer
14. Hammer Smashed Face
15. Stripped, Raped and Strangled
Bilder från spelningarna hittar du HÄR.
Skribent/fotograf: Jonas ”Madman” Persson.
__________________________________________________________________________
REVIEW: Cannibal Corpse + DevilDriver – Amager Bio – Copenhagen.
15/2 – 2013
DevilDriver
The guys in DevilDriver create pure perfection tonight, both with the selection of songs and with their energetic and joyful performance this evening.
Before the mandatory opening song End of the Line, a quiet, country-like song about Satan is played through the speakers, which contributes to a comical element.
The long intro to End of the Line interrups the satanic country song abruptly and the band comes out on stage in front of the cheering audience.
Last of all comes the short man with the ever-increasing authority, the stylish Dez Fafara. He is wearing a great smile all over his face, which bodes well for the future.
After End of the Line, the band wastes no time and goes directly into Cry for Me Sky. As the song is playing, I’m wondering why I’m standing in the photo pit when my place is on the other side of the fence, where a large circle pit has formed. It’s an art to take pictures while headbanging for dear life.
The entire band is full of energy. They hug each other on stage, smile and treat us with awesome riffs and solos.
The joy and playfulness is on top, and it’s probably not just me who’s holding his breath when the bass player climbs up on a speaker that is seven feet above the stage floor, jumps up in the air, spreads his legs and lands softly while not missing a note.
Then we come to Dez: the man, the myth, the legend. Who could believe that the short-haired singer from the nu metal band Coal Chamber would grow up, grow a majestic beard, get a neck tattoo and become one of the major figures in one of the leading death metal bands? Not many, I imagine.
His harsh, aggressive voice is enjoyable throughout the whole set. With his shaman-like dancing, he spreads lots of joy and love as he wants everyone in Amager Bio to form a circle pit (absolutely no wall of death, since it is not advocated here). It’s a circle pit of love, if anyone were to stumble, you’d help him up.
He also has a great connection with the audience members, with whom he makes eye contact and points at while smiling. He is so energetic that he almost falls off the edge of the stage. Occasionally, it looks like he is getting ready to stage dive.
Speaking of stage diving/crowd surfing. I’ve never seen that many people carried around during a gig, nor seen so many pulled over the fence. The crowd is really something special, especially compared to the swedish crowds. There is a greater hunger in the Danes and they are not afraid to just lose it – I think I’ll leave Sweden and move to Denmark instead.
Highlights from the gig take place during Head on to Heartache (Let Them Rot) which makes me sing like crazy, while headbanging and hugging close standing Danes for dear life. Some try to talk to me, but I don’t understand a thing. I just show them the devil horns and smile.
As I’m thinking that it couldn’t get any better than this, Dez asks: ”How many have our first album? Then you should know this song! ”.
The first chords to I Could Careless makes Amager Bio burst into flames from all the energy created in the circle pit, that gets bigger and bigger. I can barely hold my body fluids within me.
After the song, my voice is gone. But of course, we get Horn of Betrayal, Hold Back the Day and The Mountain, with the latter being a song that I didn’t even dare dreaming of getting to hear live. The last pieces of my voice are completely ruined during this song.
As if that wasn’t enough, we get flawless versions of Clouds Over California and Meet the Wretched, which wraps up a perfect concert in a masterly manner.
There are not many words that can sum up this gig other than: ”Perfection” and ”Love”.
Thank you, DevilDriver, for making me completely blissful, and for playing what I’ll definitely hail as one of the 10 best gigs in 2013.
Don’t mind all the women at Amager Bio, tonight it’s Dez Fafara who’s every boy’s wet dream.
Best: Head On to Heartache, I Could Care Less and The Mountain.
Worst: There’s nothing bad in perfection.
Rating: 10/10
Setlist:
1. End of the Line
2. Cry for Me Sky (Eulogy of the Scorned)
3. Dead to Rights
4. These Fighting Words
5. Not All Who Wander Are Lost
6. Pure Sincerity
7. Head on to Heartache (Let Them Rot)
8. I Could Care Less
9. Horn of Betrayal
10. Hold Back the Day
11. The Mountain
12. Clouds Over California
13. Meet the Wretched
Cannibal Corpse
I have no direct relation to Cannibal Corpse, since they (believe it or not) are just too brutal for me. I’m still looking forward to seeing them, though. After all, they are a cult band and the predecessors of most things that we call death metal today. Something fascinating is that, after 20 years, there is no band as heavy and tight in this genre as Cannibal Corpse.
I would like to summarize the show with these words:
After ten minutes, they are as interesting as sticky cotton candy. That’s up until that little song called Hammer Smashed Face is played, then the audience turnes into rabid dogs, the Danish breed being the worst.
But this little summary isn’t enough to call a review, so here’s some more.
Cannibal Corpse are a bunch of awesome musicians. As I mentioned, they are tight as hell, they give us awesome riffs and solos that many bands wish that they’d written.
Unfortunately, there isn’t much joy being presented on stage and the interaction within the band is non-existent. The same goes for the connection with the audience. It’s a completely different show compared to what DevilDriver brought us, a show where everyone in the band had fun throughout the gig.
The band’s frontman, George ”Corpse Grinder” Fischer, is like a bull on steroids. Especially when he walks to the edge of the stage, putting up his foot on the speaker with all his authority and growling something incomprehensible into the microphone.
”Come on, I wan’t to see you all headbanging. Try to keep up with me, you will fail!”, says Corpsegrinder with a smile, before Encased In Concrete. I won’t even try to outdo him, instead I’ll stand there fascinated looking at this bull spinning his head faster than Herman Li (DragonForce) can play a solo. His neck isn’t human, how he manages to stand and walk straight afterwards remains a mystery.
However, the show can be a bit ridiculous at times, especially when he says, ”You should be afraid of me” in front of a silent audience.
The band gives us a lot of classics: I Cum Blood, Fucked With A Knife (for all the women in the audience), A Skull Full of Maggots and as mentioned above, the song we’ve all been waiting for… Hammmmmer Smaaaaaashed Faaaaaaace. It’s just so brutal, as the first chords are being played the floor opens up and an insanely huge circle pit is formed. For those who can’t tell what Corpsegrinder is singing, here is a small excerpt: ”Peeling the flesh off the bottom of my weapon, involuntarily pulpifying facial region. Suffer, then you die. Torture, pulverized. At one with my sixth sense, I feel free to kill as I please. No one can stop me, created to kill, the carnage continues .”. The lyrics showcase the band’s great imagination.
Although it was a relatively boring gig, it’s cool to have seen Cannibal Corpse live.
If you’re a fan of the more brutal branch of death metal, you should see them at least once in your life.
There is far too little cannibalism in contemporary popular music.
Best: Hammer Smashed Face and A Skull Full of Maggots.
Worst: The monotony and the ”another day at work” attitude.
Rating: 4/10
Setlist:
1. Demented Aggression
2. Sarcophagic Frenzy
3. Scourge of Iron
4. Disfigured
5. Evisceration Plague
6. The Time to Kill is Now
7. I Cum Blood
8. Encased in Concrete
9. Fucked with a Knife
10. Priests of Sodom
11. A Skull Full of Maggots
12. Unleashing the Bloodthirsty
13. Make Them Suffer
14. Hammer Smashed Face
15. Stripped, Raped and Strangled
Photos from the gig can be found HERE.
Writer/photographer: Jonas ”Madman” Persson.