For the English review, scroll further down.
24/3 – 2013
Det är söndagskväll och imorgon börjar helvetet igen – skolan för mig, jobb för andra. Helgens sista timmar närmar sig sitt slut och jag känner redan ångesten över att behöva ställa väckarklockan ikväll. Innan det är dags att sova tar jag mig till KB för att se ett band som rest hit ända från Kalifornien. Ett band som jämförs med Led Zeppelin. Jag talar givetvis om Rival Sons, moderna män med 70-talsrocken i sitt blod.
Innan Rival Sons äntrar scenen värmer The Balconies upp oss på ett mästerligt maner.
The Balconies
Det är ingen hemlighet att Rival Sons har en stor fanskara, för redan under förbandet The Balconies är KB fullsmockat av folk. Det är så trångt att endast efter fem minuter badar kroppen i svett.
The Balconies grundades 2008 och har sedan dess hunnit släppa två stycken EP:s och ett debutalbum. Just nu håller bandet på att spela in sitt nya album och enligt de själva kommer det bli ett högoktanigt rockalbum med hög volym.
Jag blir positivt överraskad av The Balconies då jag aldrig hört talas om dem innan. De verkligen äger scenen från första till sista ackord. Speciellt frontkvinnan Jacquie som är ett med sin gitarr. Hon är inte bara väldigt vacker utan hon besitter även ett par coola rockposer samt ett hår som flyger åt alla håll och kanter. Dock går inte något av detta att jämföra med hennes största egenskap, rösten. Den är så stark och hög att många rockartister världen över skulle sälja sin själ för att ens komma i närheten av hennes kapacitet. Det enda jag har att anmärka på är att hon ”oar” lite för ofta i låtarna, ibland lyckas hon pricka tonerna så högt att det skär sig i öronen. Bortsett från denna lilla petitess (vilket påminner mig om att jag bör köpa öronproppar till nästa konserttillfälle) är hon en väldigt stark frontkvinna som många andra kan ta lärdom av.
Det är även oerhört skönt att se en kvinna som rockar sönder sina konkurrenter. Ni män därute som säger att kvinnor inte kan spela rock n’ roll, kolla in The Balconies på en gång, till och med Lemmy skulle bli imponerad.
Resten av bandet tar inte lika mycket plats som Jacquie vilket är förståeligt, men de flyter alla ihop i en symbios och samspelet dem emellan är tight, riktigt jävla tight.
Kärlek, energi och power-rock är vad som kännetecknar The Balconies denna kväll och jag skulle inte kunna tänka mig ett bättre förband till Rival Sons.
Jag kommer definitivt hålla ett öga på dem och ser redan nu fram emot deras nya album, men framförallt deras nästa Malmöbesök.
Bäst: Energin och samspelet dem emellan.
Sämst: Kan bli en aning för mycket ”oande”.
Betyg: 8/10
Rival Sons
För den som inte bott under en sten det senaste året behöver Rival Sons ingen presentation, men för er som legat i koma eller av någon annan outgrundlig anledning aldrig hört talas om Rival Sons kommer här en liten en.
Rival Sons har på kort tid gått från att vara ett hajpat band till att vara ett av de största och mest uppskattade rockbanden i modern tid. När legendaren Jimmy Page (Led Zeppelin) intervjuades i senaste numret av Rolling Stone sa han att Rival Sons var hans nya favoritband. En större komplimang får man leta länge efter.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag knappt lyssnat på Rival Sons inför deras spelning. Jag har hört ett par låtar och visst, det är ett stabilt rockband, men jäklar vad de lever upp till sin hajp. Låt mig ställa en fråga: Har du någonsin känt en stor glädje och värme i kroppen medan du lämnar konsertlokalen? Nähe! Då har du inte varit på en Rival Sons-spelning.
På samma sätt som The Balconies erövrar Rival Sons scenen med sin utstrålning och energi som smittar av sig till publiken redan under första låten You Want To. Det är som att resa tillbaka till 70-talet, då publiken faktiskt sjöng med i varenda låt, vartenda ord. Det måhända att jag inte var född på 70-talet, men jag har sett en hel del live-konserter från den tiden via det fantastiska fenomenet Internet.
Get What’s Coming får igång den redan varma publiken ännu mer och under Wild Animal uppstår kvällens första gåshudskänsla. Ungefär halvvägs in i låten tystnar musiken och Jay Buchanan ”oar” in i sin mikrofon. Publiken följer efter och till slut är det bara vi som hörs, känslan och stämningen är så tät att du kan skära i den med en kniv.
Nästa gåshudskänsla sker när trummisen Michael Miley får hela publiken att klappa med i hans takt under några sekunder för att sedan riva av Torture. Fantastiskt! Känslan håller i sig enda till slutet på nästföljande låt, Memphis Sun.
Gåshuden blir dock som störst under Keep On Swinging där publiken blir helt till sig från första ackord, börjar dansa i mån av det trånga utrymmet och sången överröstar Buchanan.
70 minuter in i spelningen håller Buchanan ett litet tal. Han säger bland annat att han är väldigt tacksam över att så många kommit hit denna söndag. Sist de spelade i Malmö var det inte ens hälften så många.
Efter sitt lilla tacktal ursäktar Buchanan sin röstkapacitet denna kväll då han lider av en förkylning vilket märktes vid enstaka tillfällen när han tar höga toner. Bandet kör ändå på i en halvtimme till vilket endast visar prov på en stor lojalitet till sin publik och en rik spelglädje, ingen hade klandrat Rival Sons om de avslutat konserten på grund av förkylningen, de har redan stulit våra hjärtan. Vilka hjältar!
Förutom Buchanan som besitter en av de bättre rösterna inom denna genre så är kvällens hjälte gitarristen Scott Holiday, med sina licks och solos lyckas han få oss att tappa hakan. Sedan att han visar en stor känsla i sitt spel gör inte saken sämre, ibland ertappar jag mig själv med att blunda, skaka på huvudet och bara njuta av hans fingrar som dansar över strängarna. Solot i Manifest Destiny, Part 1 är magnifikt och får mig att tänka på en ung Warner E. Hodges (Dan Baird and Homemade Sin) vars solos är lika dödliga som härliga att lyssna på.
Trummisen Miley skapar ögonkontakt med många i publiken, kastar ut trumpinnar och har ett säreget trumspel. Han levererar helt klart, likaså basisten Robin Everhart som tar minst plats av de alla. Han står för körsången och ser sådär benhård ut i sin flint och solglasögon. Det enda som fattas är ett majestätiskt skägg a la Tony Campos (Soulfly).
Rival Sons levererar helt klart årets bästa spelning hittills och det hade utan tvekan varit en fullpoängare om det inte hade varit för deras lugnare låtar som till exempel Jordan. Missförstå mig inte, den är helt underbar, men den drar ner tempot alldeles för mycket i spelningen. Kroppen blir avslappnad och har svårt att hitta tillbaka till formen när nästkommande låt körs igång.
Även ett tråkigt och omotiverat trumsolo levereras innan första extranumret Burn Down Los Angeles. Utöver detta kan jag inte önska mycket mer från en spelning.
Som jag skrev lite längre upp lämnar jag lokalen med en stor värme och glädje i kroppen efter att ha sett årets bästa spelning hittills. Innan spelningen lyssnade jag inte på Rival Sons, nu kan jag inte få nog av dem. Inom en snar framtid kommer vi titta på Rival Sons som ett av de största rockbanden i vår tid.
Bäst: Svårt att välja ut en låt, men måste jag blir det Keep On Swinging.
Sämst: Jordan, mest på grund av att energin avtog stort.
Betyg: 9,5/10
Låtlista:
1. You Want To
2. Get What’s Coming
3. Wild Animal
4. Gypsy Heart
5. Torture
6. Memphis Sun
7. All The Way
8. Until the Sun Comes
9. Jordan
10. Manifest Destiny, Part 1
11. Keep On Swinging
12. Pressure and Time
13. Face of Light
14. Burn Down Los Angeles
15. Soul
Bilder från konserten hittar du HÄR.
Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson
____________________________________
LIVE: Rival Sons and The Balconies at KB – Malmö
24/3 – 2013
It’s Sunday evening and tomorrow hell begins again – school for me, work for others. This weekend’s final hours is coming to its end and I already feel the anxiety of having to set the alarm clock tonight. Before it’s time to sleep, I go to KB to see a band that traveled all the way from California, a band that has been compared to Led Zeppelin. I speak of course of Rival Sons, modern men with 70’s rock in their blood.
Before Rival Sons enter the stage The Balconies warm us up in a masterly fashion.
The Balconies
It’s no secret that Rival Sons have a large fan base, for when the pre band The Balconies enter the stage KB is packed full of people, it’s so crowded that after only five minutes my body bathes in sweat.
The Balconies were founded in 2008 and has since then managed to release two EP’s and a debut album. Right now the band is recording their new album, and according to the band it will be a high-octane rock album at high volume.
I am pleasantly surprised with The Balconies cause I never heard of them before, they really own the stage from the first to the last chord. Especially the front woman Jacquie who is one with her guitar. She is not only very beautiful, but she also possesses a pair of cool rock postures and her hair flies in all directions. However, nothing of the mentioned can compare to her biggest attribute, her voice. It’s so strong and high that many rock artists around the world would sell their soul to even come close to her performance. The only thing I have to complain about is that she is ”ooing” a little too often in the songs. Sometimes she manages to pinpoint the tones so loud that it hurts more than pleases. Aside from this little trifle (which reminds me that I should buy earplugs for the next concert), she is a very strong front woman that many others can learn from.
It’s also very nice to see a woman who rocks down her competitors. You men out there who are saying that women can’t play rock n’ roll, check out The Balconies at once, even Lemmy would be impressed.
The rest of the band does not take as much space as Jacquie which is understandable, but they all merge together in a symbiotic relationship and the interaction between them is tight, really fucking tight.
Love, energy and power-rock is what characterizes The Balconies this evening and I could not think of a better band opening for Rival Sons.
I will definitely keep my eye on them and am already looking forward to their new album, but especially their next visit to Malmö.
Best: The energy and the interaction between them.
Worst: Can be a little too much ”ooing.”
Rating: 8/10
Rival Sons
For those who have not been living under a rock for the past year Rival Sons need no introduction, but for those who have been in a coma or for some other unknown reason never heard of Rival Sons, here is a small one.
Rival Sons have quickly gone from being a hyped band to being one of the largest and most popular rock bands of the modern era. When legend Jimmy Page (Led Zeppelin) was interviewed in the latest issue of Rolling Stone, he said that Rival Sons was his new favorite band. A bigger compliment is hard to find.
I’ll be honest and admit that I barely listened to Rival Sons before their gig, I’ve heard a few songs, and yes, they are a solid rock band, but damn, they live up to their hype. Let me ask you a question: Have you ever felt a great joy and warmth in your body while leaving the concert hall? No! Then you have not been to a Rival Sons gig.
In the same way as The Balconies Rival Sons conquer the stage with their charisma and energy which passes on to the crowd during the first song You Want To. It’s like traveling back to the 70s, when the crowd actually sang along with every song, every word. I might not have been born in the 70’s but I have seen a lot of live concerts from that time through the amazing phenomenon; the Internet.
Get What’s Coming warms up the already hot crowd even more and during Wild Animal tonights first goosebump feeling occurs. About halfway into the song the music stops and Jay Buchanan is ”ooing” into his microphone, the crowd follows and in the end it’s only us who sings, the feeling and atmosphere is so dense that you could cut it with a knife.
The next goosebump feeling occurs when drummer Michael Miley gets the whole audience to clap along in his pace for a few seconds before tearing off Torture. Amazing! The feeling lasts until the end of the next song, Memphis Sun.
However, the feeling reaches it’s peak during Keep On Swinging where the audience becomes completely crazy from the first chord, starts dancing due to lack of space and outsing Buchanan.
70 minutes into the show Buchanan holds a little speech, saying among other things that he is very grateful that so many people have come here this Sunday, the last time they played in Malmo it was not even half as many.
After his little thanks speech Buchanan excuses his voice capacity this evening. He is suffering from a cold, which could be heard occasionally when he takes the high notes. The band plays yet another half an hour which only demonstrates a great loyalty to their audience. No one would blame Rival Sons if they stopped the concert because of the cold, they have already stolen our hearts. Such heroes!
Besides Buchanan who possess one of the greater voices in the genre tonight’s hero is the guitarist Scott Holiday. With his licks and solos he manages to make us truly astonished. Then he shows a great sense of feeling in his play which does not make things worse. Sometimes I find myself closing my eyes, shake my head and just enjoy when his fingers are dancing over the strings. The solo in Manifest Destiny, Part 1 is magnificent and makes me think of a young Warner E. Hodges (Dan Baird and Homemade Sin), whose solos are as deadly as lovely to listen to.
Drummer Miley is making eye contact with many in the audience, throwing drum sticks, and has a peculiar drumming. He delivers like a boss, as does bassist Robin Everhart who takes less space of them all. He sings in the chorus and looks really cool with his shaved hair and sunglasses, the only thing missing is a majestic beard a la Tony Campos (Soulfly).
Rival Sons delivers this year’s best gig so far and it had undoubtedly gotten the highest rating if it had not been for their quieter songs such as Jordan. Don’t misunderstand me, it’s absolutely wonderful, but it pulls down the pace too much in the music. The body becomes relaxed and finds it hard to get back into shape when the next song comes.
We also get a boring and unjustified drum solo before the first encore Burn Down Los Angeles. In addition to this, I can’t ask much more from a gig.
As I wrote a little further up, I leave the room with a big warmth and joy in my body after seeing this year’s best gig so far. Before the gig, I didn’t listen to Rival Sons, now I can’t get enough of them. In the near future we will look at Rival Sons as one of the greatest rock bands of our time.
Best: Hard to pick out just one song, but If I have to it’ll be Keep On Swinging.
Worst: Jordan, mostly due to large energy waned.
Rating: 9.5 / 10
Setlist:
1. You Want To
2. Get What’s Coming
3. Wild Animal
4. Gypsy Heart
5. Torture
6. Memphis Sun
7. All The Way
8. Until the Sun Comes
9. Jordan
10. Manifest Destiny, Part 1
11. Keep On Swinging
12. Pressure and Time
13. Sacred Tongue
14. Face of Light
15. Burn Down Los Angeles
16. Soul
Photos from the concert can be found HERE.
Writer and photographer: Jonas ”Madman” Persson