Thundermother – Heat Wave
Bolag: AFM Records
Release: 2020-07-31
Det har hunnit gå två år sedan Thundermother släppte sin senaste platta Revival. Sedan dess har dundermorsorna inte gjort annat än att turnéra, arbeta, turnéra och arbeta lite mer.
Bandet är utan tvekan ett av Sveriges hårdast arbetande band och det ändlösa slitet börjar närma sig den punkten där man ska ta steget till nästa nivå. Med katalysatorn i form av Heat Wave på plats är det bara att spänna fast bältena och invänta explosionen.
Plattan är inspelad i Medley Studios med Søren Andersen som producent. En erfaren räv som för mig är mest känd som gitarrist i Glenn Hughes band. Med andra ord, ingen dussingubbe.
Redan efter de första sekunderna av öppningslåten Loud And Alive står det klart att bandet är på nästa nivå. Soundet är stort och explosivt, det låter dyrt på ett sånt sätt som album inte gör längre iom att band idag inte har råd och väljer budgetalternativ. Här bjuds vi istället ett tryck som får mig att tänka på D-A-D när de var som bäst för 30 år sedan.
Det är helt uppenbart att bandet har hittat en gyllene sättning, nytt för denna plattan är tillskottet på bas i form av Majsan Lindberg som tar över med en självklarhet som lyser.
Dog From Hell bjuder på plattans kanske tyngsta stunder, där Filippa Nässil riffar som att livet hänger på det. Just gitarrljudet är en av plattans höjdpunkter. Trots att ljudet är stort och tämligen polerat så finns skärpan och nerven där till 100%, något som för min del är livsviktigt. Man hör direkt när det är en gitarrist som älskar att lira och som har anslaget i nävarna.
Back in ’76 bjuder ogenerat på Joan Jett-vibbar, vilket funkar oerhört bra för detta gäng.
Emlee Johansson visar klass bakom trummorna med sin mäktiga blandning av sväng och tyngd. Trumsoundet är helt superbt.
Bakom micken gör Guernica Mancini som vanligt en helt vansinnig insats. Den raspiga klangen tillsammans med det oändliga registret gör henne till en sångare i världsklass.
Sin vana trogen så bjuder bandet även på en rökare i form av Into The Mud, där det släpps på alla hämningar och bandet bara låter sig dras med in i ett trans där hårdrock möter punk och gospel helt utan några konstigheter.
Titelspåret bjuder på ett struttigt sound som är som gjutet för att liras på de stora scenerna. Refrängen är dessutom väldigt smakfullt skriven. (Om nån av er i bandet läser detta, så säg till den som föreslog att ni skulle gå över på E:et där i refrängens fjärde ackord att det var ett jävla genidrag. Det gjorde hela skillnaden! Svinsnyggt).
Som spår nummer sex bjuds vi på plattans ballad, Sleep. Som den riffofil jag är så inser jag att jag inte är den direkta målgruppen för denna låt. Men det är ju trots allt en fin och smärtsamt vacker sång som fyller en mycket bra funktion för dynamiken och helheten på plattan.
Låten efter är förstasingeln Driving In Style, här skulle jag tvärtom säga att jag är den direkta målgruppen. Detta är en av årets absolut bästa låtar, Filippa är så knäckande aggressiv i sitt riffande att jag knappt kan andas. Tillsammans med Guernicas stridsvrål till sång blir det en fullpoängare, och då har vi inte ens tagit in den drivande rytmsektionen i beräkningen. Refrängen har ett helt klockrent, melodiöst flyt och Filippas andrastämma lyfter allt ett snäpp till. En komplett hit, förmodligen den bästa de skrivit.
Efter denna urladdning är det dags för mer tunggung i form av Free Ourselves. Denna har definitivt radiopotential med sitt budskap och sin omedelbara refräng. Överlag känns det som att de flesta låtarna har stor radiopotential utifrån ett klassiskt perspektiv, men rockkanalerna lär väl såklart fortsätta spela Poison följt av Livin’ On A Prayer istället för att låta massan få höra något fräscht till vardags.
Oh yes, I said it.
Plattan går vidare med Mexico, en låt som det känns som att de kanske inte filat lite länge på som skivans åtta tidigare låtar. Men en boogie-shuffle behöver man kanske inte alltid överarbeta, det är bara att mata på för den fungerar mycket utsökt som smakbrytare.
Purple Sky kan jag definitivt tänka mig är en låt som gick hem väl hos producent Andersen, det är en låt som utan problem hade kunnat gå in i Glenn Hughes set utan att någon hade lyft ett ögonbryn av förvåning. Lite vemodighet, lite Hammondorgel, lite halvfunkiga rytmer här och var och vi ser plötsligt en ny sida av Thundermother.
I Ghosts är det tillbaks in i rocklunket med klassiskt riffande och en tung fyrtakt, innan vi återigen höjer tempot med Somebody Love Me där vi bjuds på både dissonans och en catchig refräng. En lekfull låt som likt flera av spåren från vinylens andra sida sticker ut en aning ifrån det vi vant oss vid från detta gäng.
I avslutande Bad Habits driver rytmsektionen på starkt i en otroligt bredbent fyrtakt medan Filippa bjuder på knivskarpa riff som slår ner likt blixtar från himlen. Vi får även något så härligt som ett countrydoftande solo.
Thundermother visar helt klart att de är här för att krossa, det visas upp genom det enskilda musicerande såväl som genom sin attityd. De snackar inte bara, utan levererar.
Det jag gillar mest är att deras sound är så cementerat att man inte behöver dra några trötta paralleller till AC/DC och Airbourne. Det sitter där bak i ryggmärgen, de visar dock upp en så mycket större bredd i sitt låtskrivande nuförtiden. Detta är en egen maskin till 100%
Den enda tanken som dyker upp i mitt huvud är att plattan kanske kunde ha varit elva låtar lång istället för tretton, samtidigt som samtliga spår bidrar till helhetsintrycket för plattan och ger den en sådan bredd som slutresultatet uppvisar.
Betyg: 8,5/10
Skribent: Viktor Skatt